Socialdemokraterna har historiskt behövt förlita sig på Vänsterpartiet vars lojalitet byggt på att alternativen till S, från ett socialistiskt perspektiv, alltid är sämre.
Därför har man också motvilligt tolererat Socialdemokraternas överenskommelser högerut, bland annat med Centerpartiet och Liberalerna. V:s realpolitik har grundats på att S är det minst dåliga alternativet givet alla andra.
Men nu är det slut med det. V hade en bortre gräns sakpolitiskt. Därmed befinner sig S i en parlamentarisk rävsax som är svår att komma ut ur. Inget av alternativen skapar något handlingsutrymme för Löfven. Alla vägar slutar med att V får inflytande av ett avgörande slag som S lovade C och L att partiet aldrig skulle få.
Socialdemokraterna måste därmed, för att ha minsta chans att regera landet, gå V till mötes och samtidig utpressa C med argumentet att de, om de inte stödjer en S-regering, implicit ger grönt ljus till en SD-understödd borgerlig regering.
Frågan är om Annie Lööf är villig att offra sin egen politik på SD-motståndets altare. Det kan hon mycket väl vara. Men inte ens då är det säkert att partiet kan få till en ny regering.
Stefan Löfven är tvingad att gå både V och C till mötes, samtidigt. Det innebär att något av dessa partier måste kompromissa. C har alternativet att göra sitt motstånd mot SD till den helt överordnade beståndsdelen av sin politik. Annie Lööf kommer få välja väg den kommande veckan.
En sådan "Juniöverenskommelse" kan inte innehålla politik som Vänsterpartiet potentiellt lägger in sitt veto mot. I praktiken blir det ett icke-borgerligt C som säljer ut sin politik för chansen att hindra SD från att få inflytande över en borgerlig regering.
Det är inte omöjligt att det landar i en sådan lösning varigenom V får mer inflytande och C försöker blanda bort korten genom att utropa det till en triumf för stabiliteten och enigheten i landet, samtidigt som man tyst ger efter gällande reformer av exempelvis hyresregleringen.
Men en förhandling som landar i den lösningen är sannolikt inget som L:s Nyamko Sabuni kommer att ge sig in i. Hennes motstånd mot Januariöverenskommelsen har varit tydligt från början.
Men hon har också varit tydlig med att ingångna avtal ska hållas. Nu finns inget Januariavtal längre. Och någon version 2.0 lär heller inte uppstå. Liberalerna kommer inte ge en ny Löfvenregering sitt stöd.
Och V har mer än väl tydliggjort att de inte släpper fram en S-regering som flörtar med liberal ekonomisk politik.
Vad denna principfasta hållning i praktiken innebär är att de svenska riksdagspartiernas faktiska politik, inte hur de förhåller sig till SD, kommer att spela större roll framgent. Det talar emot Socialdemokraternas möjligheter att styra landet - som i mångt och mycket byggt på motstånd mot SD och inte politisk samsyn.
LÄS MER: Det snurriga är att regeringen hållit så länge
LÄS MER: Riksdagen underkände Löfvens skräckretorik om demokratins undergång
Oavsett vilket parti man sympatiserar med i riksdagen är det faktiskt en seger för sakpolitiken. Och ett nederlag för maktspelet som utestängt förhandling med SD och därmed omöjliggjort en borgerlig regering. Har Löfven ingen utväg kommer extraval automatiskt utlysas.
Men inget talar för att det kommer ge S några nya möjligheter att med konstlade avtal behålla makten ytterligare några år. Det är slut med krystade politiska konstellationer vars enda existensberättigande bygger på vilket parti de är emot. Nu återkommer politiken till den svenska riksdagen och det är inte en dag för tidigt.
