Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar menade allvar. Men regeringen gav inte efter för V:s krav att slopa förslaget om fri hyressättning på nyproduktion. Sverigedemokraterna uppfattade signalen och begärde misstroendeförklaring. Kristdemokraterna och Moderaterna var snabba med att haka på. De sistnämnda ansåg sig inte ha råd att framstå som regeringens stöttepelare.
Nu är Sverige på väg in i en regeringskris. På måndag ska riksdagen rösta om den har förtroende för Stefan Löfven, som då ställs inför två val. Antingen kan han säga upp sig från jobbet. Då blir det talmansrundor av det slag Sverige plågades med i fyra månader hösten 2018. Alternativet är att Löfven utlyser ett nyval.
Vissa reaktioner har varit chockartade. ”Det snurrigaste jag varit med om hittills”, skrev Aftonbladets politikkommentator Lena Melin.
LÄS MER: Annie Lööfs semmel-ätande säger något om dagens politiska kultur
Man kan också ställa sig motsatt fråga: Är det inte snurrigt att den här regeringen har hållit så länge?
Stefan Löfven är förvisso en mästare på att förhandla. Men själva grundpremissen som Löfvenregeringen bygger sitt mandat på är svag: att hålla ute Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet från inflytande. I praktiken innebär det att isolera SD eftersom regeringen måste tolereras av vänsterpartisterna.
Och det har de gjort, fram tills nu.
Det blir svettigt för Löfven. Men också för Annie Lööf. Bägge har låtsats som att Vänsterpartiet inte spelar någon roll och att man kan basera en regering enbart på att de post-materiella frågorna, det som brukar kallas GAL-TAN-skalan. Det vill säga de som inte handlar om ekonomi och omfördelning utan om att vara för en öppen flyktingpolitik, miljö och jämställdhet, och en allmänt luddig känsla av att ”ge kraft åt varje människa”, som C:s nya slogan lyder. Det är därför Centerpartiet hellre ser en socialdemokratisk statsminister än en borgerlig. Det symboliska, att isolera SD för sakens skull, är avgörande.
Både Lööf – som ser sig som Sveriges Emmanuel Macron, innan Macron började tuffa till sig – och Löfven, som mest vill klamra sig fast vid makten – tycks ha underskattat den gamla politiska konfliktlinjen. Skatter, anställningsskydd, marknadshyror. Kampen om de materiella frågorna har med januariavtalet sopats under mattan. Annie Lööf tycks ha förlitat sig på att Vänsterpartiet ska ge upp sin ekonomiska politik för att vara med på hennes anti-SD-tåg.
LÄS MER: Är Annie Lööf redo att ingå i ett vänsterblock?
Men nu visar Vänsterpartiet att man inte kommer acceptera det längre. Och där står striden mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet. Om de ska kunna bli en del av samma politiska block måste någon vika ner sig. Socialdemokraterna struntar ju i vem, de kan genomföra skattesänkningar eller skattehöjningar, beroende på vad som gynnar dem för stunden.
Vänsterpartiet har föga att vinna på att ge efter för Centerpartiet. Med Socialdemokraternas ekonomiska högersväng har V ett gyllene tillfälle att ta missnöjda S-väljare. Det är också partiets uttalade strategi: att satsa på klassisk socialdemokratisk ekonomisk politik som full sysselsättning, jämlikhet och tillväxt.
Annie Lööf har en svårare avvägning att göra. Hon har lagt så mycket prestige i januariavtalet och att hålla ute SD att det blir svårt att söka sig tillbaka till den gamla alliansen. Då återstår att ge upp den ”nyliberalism” som varit partiets själ de senaste 20 åren, acceptera mer ekonomisk vänsterpolitik och i stället profilera sig än hårdare som ett livsstilsparti för innerstadsmänniskor i Stockholm som har råd att inte bry sig om ekonomi.
Men där är konkurrensen från MP och till viss del S redan hård. Regeringskrisen kan vara början på en stor Centerkris.
LÄS MER: Socialdemokrater som fjärrstyrs av Annie Lööf är guld för Vänstern
