För några veckor sedan var Ebba Busch och Ulf Kristersson i Kiruna med anledning av det svenska ordförandeskapet i EU. Den efterföljande debatten kom dock inte att handla om den gröna industriella omställningen. Nej, den handlade i stället om partiledarnas jackor, och framför att Buschs jacka. Jackan var alldeles för tjock. Den var också alldeles för dyr. Enligt DN:s kulturchef var hennes jacka ett ”lika skamlöst som skickligt genomfört propagandanummer”.
Kritiken följer ett bekant mönster. Hån och förlöjliganden mot Busch handlar inte nödvändigtvis om hennes åsikter, utan ofta om hur hon klär sig.
I somras jämfördes Busch exempelvis med fotomodellen och skådespelerskan Pamela Anderson. DN-krönikören Kristofer Ahlström beskrev att Busch under ett besök i Tylösand var iklädd ett rött linne av “Baywatch”-snitt: “Andra hade kanske tänkt att det vore pinsamt, men Ebba Busch äger ingen skämskudde. Hon är Sveriges Pamela Anderson nu – so what?”.
Och efter att Busch hade haft en vit klänning på sig i en SVT-debatt konstaterade krönikören Boel Ulfsdotter i Borås Tidning att den representerade ett “passivt kvinnoideal”: ”Hennes åtsittande, vita klänning är tydligt sexualiserande i stället för att ge bilden av en intellektuell kvinna.”
När Busch poserade i en specialdesignad klänning av en ukrainsk designer framför ryska ambassaden frågade Aftonbladets Lena Mellin om det verkligen är “Elle-galor med specialdesignade klänningar som hon ska prioritera?” med tanke på att hon bland annat är ensamstående mamma.
Det är paradoxalt att de som idealiserar starka kvinnor samtidigt kritiserar en ensamstående tvåbarnsmamma som har lyckats göra karriär och bli partiledare och minister, för hennes val av kläder.
Visst har kvinnliga makthavare även tidigare hånats och förminskats på grund av sitt utseende. Men få har sannolikt blivit så ansatta som Ebba Busch. Hon väcker sina politiska motståndares vrede som få andra. Och ofta tycks det vara på grund av hur hon klär sig och ser ut.
Men kanske mest anmärkningsvärt är hur oförblommerad sexismen är när den kommer från de som påstår sig kämpa mot sexism. I en podcast i Expressen konstaterar S-märkta Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima att “Det går inte att sticka under stol med att hon är väldigt bildskön, hon är ung [...] vi är ofta kritiska till hennes politik men samtidigt förstår vi att hon också genererar mycket klick bara för att hon är den hon är och ser ut som hon gör”.
Vad ska man dra för slutsats av detta? Att det är okej att förminska en kvinna så länge man inte sympatiserar med henne? Att slagorden om att inte objektifiera kvinnor bara gäller när dem man delar åsiktsgemenskap med utsätts?
Vad dessa moralpoliser avslöjar är att deras syn på jämställdhet inte alls handlar om omsorg med de som har det svårt eller någon generell kamp för kvinnors rättigheter. I stället agerar man inkonsekvent för att gynna det egna laget.
Ebba Busch kritiseras för att hon “ser ut som hon gör”, hon representerar ett “passivt kvinnoideal”, liknar Pamela Anderson, har på sig för dyra, för stora eller för kvinnliga kläder.
Men det är ju okej att vara misogyn. Så länge du är vänster.
