En äldre släkting var på ett rutinbesök hos sin läkare. När hon tog upp plånboken för att betala meddelade receptionisten att hon inte behövde. Hon hade nämligen just fyllt 85 år, och får därmed kostnadsfri sjukvård.
Min släkting kände sig närmast förorättad. Varför skulle hon inte längre kunna betala för sig? Bara för att hon är närmare 90 än 80 vill hon inte bli betraktad med ömklighet.
Gratis vård för alla över 85 år drevs igenom av Vänsterpartiet, men säger ganska mycket om det svenska förhållningssättet till grupper samhället tycker synd om. Att många andra lär vara glada över att slippa slanta upp förtar inte att min släktings reaktion visar på en problematisk konsekvens av snällheten: Gamla människor fråntas värdigheten av att behandlas som vuxna.
Gratis-tänket går dessutom igen på så många områden att svensken har utvecklat ett ur-hand-i-mun-förhållande till välfärden. Brister äldrevården, förskolan eller något annat, ja, då är det upp till politikerna att fixa. Har någon inte råd, får alla ett generöst högkostnadsskydd eller en låg maxtaxa.
Nederländerna, Tyskland och Danmark är exempel på välfärdsstater där reglerade försäkringar och högre egenavgifter kompletterar skattefinansiering. Medborgarna förväntas sörja för en större del av välfärden själva, med undantag för den lilla grupp som inte kan betala något alls.
LÄS MER: Snälla pensionärer, fall inte för fjäsket
Magdalena Andersson (S) kommer att kämpa för att Sverige inte ska bli som andra. Den nya oppositionsledaren är tydlig med var hon vill ha konflikten: Kommuner och regioner kommer få drastiskt ökade kostnader de kommande åren, bland annat till följd av det snabbt ökande antalet 80-plussare. Och det är skattebetalarna som ska stå för notan, som riskerar att saltas ytterligare av att 1940-talisterna lär ställa högre krav än tidigare generationer.
Min släkting har förberett sin ålderdom bättre än de flesta. När andra var hemmafruar ordnade hon barnpassning och arbetade. Slantarna hon tjänat in har hon hållit hårt i. Så har långt ifrån alla agerat, vilket gör frågan om högre avgifter i till exempel äldreomsorgen vansklig.
Det vore ett svek att i ett slag göra om spelreglerna. Samtidigt håller det inte att borgerligheten med Tidöavtalet bara tycks vilja förvalta nuvarande välfärdsmodell. Alla äldre ska få bra vård och omsorg, men standardhöjningar från dagens nivå bör bekostas av den enskilda och inte genom att yngre som arbetar betalar ännu mer i skatt.
Min generation borde uppmuntras till att agera mer som min släkting. Genom att införa ett förmånligt och särskilt sparkonto skulle vi kunna lägga undan lite pengar till välfärd under vår kommande ålderdom, vilket våra barn och barnbarn i sin tur lär tacka oss för.
En borgerlig regering borde också tala klarspråk. En vuxen svensk betalar maximalt 1 200 kronor per år för vårdbesök. På 85 år borde de flesta ha hunnit spara ihop till en buffert som täcker kostnaden för den oförutsedda utgiften. Att ta bort gratis-vården är inte att slänga äldre under bussen – det är att behandla dem med värdighet och förvänta sig samma sak av dem som av andra.
LÄS MER: Satsa på de erfarna i stället för höjda ingångslöner
