Det fanns en tid, inte alltför längesedan, när rikspolitiker hävdade att gängvåldet visserligen var allvarligt men att det inte väsentligen påverkade det omkringliggande samhället. ”Skjutningarna har framför allt drabbat kriminella. Det är alltså gangstrar som skjuter varandra”, berättade S-ledamoten Hillevi Larsson i riksdagen 2017. Ett år senare var det dåvarande justitieministern Morgan Johansson som förklarade att det var liten risk att oskyldiga skulle drabbas. ”Gängmedlemmarna har ju sina mål”, som Johansson uttryckte det. Samtidigt som han påpekade risken att man ”befinner sig på fel plats vid fel tidpunkt”.
Inte ens när dessa ord yttrades stämde de särskilt väl. Det är värt att komma ihåg att Larsson och Johansson yttrade sig inte långt efter att en åttaårig pojke dödades i en granatattack i Göteborg. Och ett par år efter att en fyraårig flicka dog av en bilbomb inte långt därifrån. Ändå så letade företrädare för dåvarande S-regeringen efter argument för att tona ned och relativisera det eskalerande våldet.
Men redan då var det uppenbart – ”civila” drabbas. Det sker dessutom inte någonstans långt borta, utan mitt ibland oss. Sedan dess har det fatalistiska uttrycket att ”befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt” kommit att omfatta allt fler riskabla platser och tidpunkter. Under natten till torsdagen dog en kvinna i ett bombdåd i Storvreta utanför Uppsala. Hon befann sig i sitt eget hem.
Hon var inte måltavlan men dog likaväl i den omfattande explosionen som helt ödelade två hus. Bilder från platsen påminner närmast om något från en krigszon, inte en liten ort i Uppland. Nu kan även valet att sova i sin egen säng innebära fel plats och fel tidpunkt.
Tre döda på ett dygn och totalt tolv under hela september innebär att det är den våldsammaste månaden på fyra år. Det nya normala är sedan några år att det ständigt pågår ett lågintensivt krig mellan ligorna. Ibland är det värre, ibland bättre, ibland sker det mer i Stockholm, ibland mer i Göteborg – våldet är fördelat över hela landet. Problemet är inte regionalt eller lokalt, det berör hela Sverige, stad som land.
Våldet har nu nått sådana nivåer att det håller på att sätta ”Bilden av Sverige”. Detta varumärke som så omsorgsfullt kurerats av stolta svenska politiker. Minns ni när en häpen Donald Trump 2017 i ett tal yttrade orden ”Last night, in Sweden!” efter att ha sett något reportage på Fox News om våldet?
Då möttes hans uttalande av indignerade svar från svensk offentlighet: Inte ska han snacka skit eller insinuera något om Sverige! Trumps korta utfall i förbifarten skapade större reaktioner från politiker och andra opinionsbildare än det pågående våldet i landet.
Så var det väldigt länge. Det ansågs provocerande att ”svartmåla” Sverige, söka förklaringar till våldet och komma med skarpa förslag för att stävja det. Sådant kunde verka populistiskt och man vill ju inte ”fiska i grumliga vatten”. Den stämningen skapade ett samhällsklimat i vilket det var mer smärtsamt att tala rättframt om situationen än att blunda för utvecklingen.
Vårt land är inte längre främst och lika självklart associerat med Ikea, Volvo, skärgårdar och vidsträckta skogar. Det håller på att ske en förskjutning av vad Sverige ”är”. I grannländerna talas det om "det svenska tillstandet". Brittiska turister varnas för skjutningar, explosioner och knivvåld.
På en resa med journalister från hela Europa för ett tag sedan blev jag varse att den omedelbara associationen reportrarna gjorde till Sverige var våld. De ville fråga om sprängningar, gängvåld, segregation och blodsfejder. Samma observation återkom ständigt i samtalen: Sverige, som så länge varit ett tryggt föregångsland, framstår numera som ett avskräckande exempel. Hur gick det till?
Tja, vad ska man svara? Detta nya Sverige har inte blivit till av en slump. Vi är inte ett undantag i Europa för att ödet ville så. Det blev så här på grund av politiska beslut.
En nästintill total majoritet av de som deltar i de pågående gängkrigen och blodsfejderna har sina rötter i utlandet, även om majoriteten av dem är födda i Sverige. Det betyder inte att barn till invandrare är predestinerade att begå brott – eller att de med utrikes bakgrund ska känna något särskilt ansvar för att andra med samma bakgrund begår brott.
Samtidigt så är det ofrånkomligt att den ogenomtänkta migrationspolitik, som fram tills nyss pågått för full volym, skapat djupa problem med segregation och alienation vars konsekvenser vi nu bevittnar.
Från barnsben rekryteras killar till gängen. Så sker eftersom de lever i avsaknad av föräldrar som har tid eller möjlighet att ta ansvar för barnen. De lever i stadsdelar där etniska svenskar inte längre bor, där majoritetssamhällets normer, språk och institutioner (förutom de offentliga) är frånvarande.
De lever i avsaknad av en skola, som på goda grunder, inte mäktar med att hantera aggressiva och förebildslösa pojkar. Dessa killar saknar något starkt och meningsfullt i deras tillvaro som kan ge ordning, riktning och mening i livet. De lever mentalt varken i föräldrarnas hemland eller i Sverige utan i ett sorts limbo där män med våldskapital och framtvingad respekt utgör den enda dragningskraften.
Utökade polisiära befogenheter, hårdare straff, övervakning, snabbare utredningstider och mer resurser till rättsvårdande myndigheter är redan på väg. Det har den sittande regeringen med justitieministern Gunnar Strömmer (M) gjort klart från dag ett. Man kan förstås diskutera exakt hur stor verkan varje enskild åtgärd får, men de efterfrågas av polisen och kan i närtid underlätta brottsbekämpningen.
Men allt detta utgör vad man skulle kunna beskriva som släckning av en akut brand. Hårdare straff och poliser som kan samköra register med andra myndigheter kommer inte att förändra samhället underifrån. Det är nödvändiga åtgärder i en krissituation – inte lösningar som på sikt motverkar att gängkriminalitet uppstår på nya ställen.
Detta problem kommer först börja få en lösning när våra folkvalda på djupet inser att det inte går att ha stadsdelar i vilka en kraftig majoritet av de boende har utrikes bakgrund. Det är i dessa områden gängen har tagit sin plats, och det är där de kommer att fortsätta växa, rekrytera nya tonåringar och fortsätta med sina blodsfejder. Proportionen mellan dem med utrikes bakgrund och svensk bakgrund måste vara omvänd för att unga ska växa upp i en miljö där de möter Sverige, på riktigt, och där majoritetssamhällets normer och civilsamhälle dominerar.
Den rättspolitiska och polisiära lösningen är nödvändig men kortsiktig, den långsiktiga måste vara demografisk, annars sitter vi här om tjugo år och diskuterar en liknande våldsvåg, fejder och sprängningar.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
