Ännu en skandal har upptäckts inom det muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Tidigare har det bland annat rört sig om samarbete med turkiska extremister, den radikala Bellevuemoskén i Göteborg och att man har bjudit in kända antisemiter som talare.
Den här gången handlar det om att Folkbildningsrådet för första gången har gjort en granskning utifrån de demokrativillkor som alla studieförbund måste uppfylla. Och Ibn Rushd kuggades. Det visade sig nämligen att Ibn Rushd har använt sig av studiematerial som uppmuntrar till barnaga, sprider antisemitiska konspirationsteorier och där homosexualitet beskrivs som en synd (GP 11/12). Nu behöver studieförbundet betala tillbaka närmare 150 000 kronor.
Medan det produceras statliga värdegrundsdokument i en aldrig sinande takt delas alltså statliga bidrag ut till föreningar som sprider antidemokratiska värderingar – med hjälp av skattemedel. Kontraproduktivt är bara förnamnet.
Dessvärre är det inget nytt att staten har usel koll på hur statsbidragen till studieförbunden används. Det är välkänt att det förekommer såväl fel som fusk. Förra året publicerade Riksrevisionen en rapport där den påpekade att ”det finns brister i alla led” när det kommer till kontroll och uppföljning.[2] Vad som är nytt är att den nuvarande regeringen vill reformera systemet för stödet till folkbildningen i grunden. Det är också en av punkterna i Tidöavtalet.
Sedan förra året pågår en statlig utredning om styrningen av folkbildningen. Den sittande regeringen har lagt till ytterligare direktiv om hur man ska stärka uppföljning, kontroll och granskning av de statliga bidragen. Det är bra att Tidöpartierna vill införa tuffare regler för studieförbunden. Men i praktiken kommer det att bli både dyrt och krångligt. Det är en naturlig konsekvens när den statliga byråkratin inte kan lita på medborgarna i samma utsträckning som tidigare, utan tvingas utgå från att människor far med osanning.
Men för att säkerställa att bidragen verkligen används till rätt ändamål kommer det att krävas en enorm kontrollapparat. Det handlar om omfattande dokumentation och granskningar av sådant som kurslitteratur, föreläsare och deltagarlistor. Det kommer att kräva stora resurser, både i form av tid och personal. Utöver de pengar som redan går till folkbildningen.
Det finns aktörer inom svensk folkbildning som har gjort mycket gott genom åren, och som har bidragit till att kunskap har kommit fler till del. Men bara för att det har fungerat historiskt betyder det inte att det nuvarande upplägget, där staten pytsar in två miljarder kronor årligen, fortfarande håller år 2023. Eller att det krävs för att upprätthålla en levande demokrati, något som framhålls av studieförbunden som står att förlora delar av sin finansiering. Det finns gott om länder som inte har skattefinansierade studiecirklar, men lyckas vara välfungerande demokratier ändå.
Utbildningsminister Mats Persson (L) har redan meddelat att anslagen till studieförbunden kommer att minska de kommande åren. Det är ett steg i rätt riktning. Men Tidöpartierna borde gå längre. Sverige borde byta till en modell där studieförbunden till största del finansieras av medlemsavgifter, som bör vara avdragsgilla, i stället för statliga bidrag.
Det vore inte en nedmontering av demokratin, utan en rimlig prioritering med statens begränsade resurser. För det här kommer garanterat inte att vara sista gången som aktörer använder sig av skattepengar för att sprida värderingar som inte hör hemma i Sverige.
