Det pågår en humanitär katastrof i Sudan. Men få i omvärlden verkar bry sig om det. Tragiken i detta säger väldigt mycket om hur man i omvärlden värderar vilka konflikter som spelar roll och hur vi prioriterar moraliskt. Man kan också kalla det för ett internationellt hyckleri – vissa konflikter upptar mycket av vår tid medan andra, som i ett av Afrikas största och mest folkrika länder, knappt registreras i vårt medvetande.
Men eftersom situationen i Sudan faktiskt är nästintill helt okänd, trots att det är en av de värsta platserna på jorden just nu, så är det värt att förklara vad det är som händer.
På ett år har ofattbara 8,6 miljoner människor behövt fly undan det senaste i raden av inbördeskrig som har drabbat landet. Av dessa har, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR, 6,6 miljoner flytt inom landet medan 1,8 miljoner är flyktingar i grannländer som Tchad, Sydsudan och Etiopien. Tiotusentals har sedan 2023 mördats, främst civila. Stora delar av landets södra och västliga delar har helt upphört att fungera och är nu en regelrätt krigszon.
Egentligen har det med några kortare uppehåll pågått ett inbördeskrig i Sudan sedan 1983. Detta var i sin tur en fortsättning på inbördeskriget som pågick mellan 1955 och 1972 som inleddes efter att landet upphörde vara en brittisk koloni. De stridande parterna har förändrats under tiden men det finns några konstanter som förklarar den nu pågående konflikten.
Nästan samtliga inbördeskrig i Sudan handlar om motsättningen mellan centrum och periferi: Så fort någon tar makten över regeringen i huvudstaden Khartoum, må det vara genom en statskupp eller i samband med de sällsynta fredliga val som äger rum, så revolterar man i någon annan del av landet.
En annan konstant är att det återkommande skett övergrepp från den arabisktalande majoritet som styrt landet mot lokala etniska grupper och stammar (både muslimska och kristna) som bor i landets västliga och sydliga delar. Dessa har i sin tur eftersträvat mer oberoende från Khartoum. Det var denna dynamik som till slut ledde fram till att Sydsudan, som har en kristen majoritetsbefolkning, blev ett eget land 2011.
Den senaste konflikten började när medlemmar ur den arabiska Janjaweedmilisen, en nomadisk grupp verksam i landets västliga delar, vände sig emot regeringen i huvudstaden Khartoum under 2023.
Ledaren för denna milis är Mohamed Hamdan Dagalo, känd som Hemedti för allmänheten. Han är ingen nykomling i sudanesiska konflikter och samhällsliv. Han är en av Sudans rikaste personer och har sedan tidigt 00-tal varit involverad i – och medskyldig – till en rad brott mot mänskligheten. Han var exempelvis delvis ansvarig för folkmordet i provinsen Darfur som inleddes 2003. Då mördades flera hundra tusen personer, främst ur lokala afrikanska stammar, av regimen i Khartoum som samarbetade med Janjaweedmilisen.
Offren för Hemedtis och Janjaweedmilisens terrorism är främst bofasta bönder, både kristna och muslimer, från västra Sudan tillhörande lokala etniska grupper. Det handlade varken då, under början av 00-talet, som nu om någon djup ideologisk konflikt.
Kanske förklarar det, och avsaknaden av någon västlig inblandning, varför så få utanför Sudan bryr sig om vad som händer. I konfliktens senaste vända har milisen genomgått något av ett varumärkesbyte och använder sig nu av det underliga namnet ”Rapid support forces” (RSF).
Men konflikten har internationella förgreningar och borde, i anständighetens namn, faktiskt beröra fler på grund av detta. Regeringen, ledd av Abdel Fattah al-Burhan (även han delaktig i Darfurfolkmordet), får stöd av Egypten medan RSF stöds av Förenade Arabemiraten (UAE). Även Ryssland är med på ett hörn via Wagnergruppen som understödjer RSF.
Om det är något land som har kommit undan utan att drabbas av någon värre kritik så är det just UAE som hjälper RSF med pengar, vapen och förvarar Hemedtis stöldgods i Dubai. Hade det inte varit för kontantstödet från den oljerika gulfstaten så är det tveksamt om RSF hade hållit uppe ångan, ett år efter att inbördeskriget inleddes.
Det är med andra ord ännu ett av krigen i norra Afrika och Mellanöstern som pågår via ombud. Kanske därför betraktas den ständigt upprepande humanitära katastrof som plågar sudaneserna som en lokal och regional angelägenhet – vem bryr sig om att en salig röra av etniska grupper i ett afrikanskt land ryker ihop?
Att lokala ”stormakter” spelar ut de olika grupperna mot varandra tycks inte heller väcka några större reaktioner. Egypten, Saudiarabiens, Irans och UAE:s agerande är sällan några pulshöjare för människor i Västvärlden, trots att de staterna står bakom många av de värsta konflikterna som pågår i regionen.
Ingen demonstrerar emot UAE. Det skrivs inga protestlistor mot Irans långvariga inblandning i det blodiga jemenitiska inbördeskriget. Men det är så långt bort, kanske någon invänder – men det hindrade sannerligen inte exempelvis tusentals européer från att engagera sig emot kriget i Irak eller i Vietnam.
En förklaring till det påfallande ointresset är att det inte finns någon uppenbar ”kolonial” aktör i sammanhanget. Varken USA, Frankrike eller Storbritannien har något direkt eller indirekt med konflikten att göra. Det går inte, för de som vanligen demonstrerar och upprörs över konflikter i omvärlden, att länka in det i en traditionell och ideologiskt färgad idé om vita som förtrycker icke-vita. Detta ideologiska filter, som annars alltid används av vänstern för att förstå världens konflikter, är helt enkelt inte tillämpligt på Sudan.
Visst finns det förtryckare och förtryckta i det pågående kriget. Det är nästan alltid samma offer i de sudanesiska krigen, afrikanska minoritetsgrupper som faller offer för en arabiskspråkig majoritetsbefolkning. Men det är knappast något som moderiktiga postkoloniala teorier förmår förklara. Att försöka spåra det pågående kriget till det brittiska kolonialväldet kan man förstås försöka göra men det blir oerhört långsökt.
LÄS MER: Det som sker i Afrika påverkar förr eller senare Europa
LÄS MER: Varför tar Sverige emot fler flyktingar än Saudiarabien?
Det är i den arabiska världen vanligt med krig som sköts via ombud. Saudiarabien och Iran krigar i Jemen. Förenade Arabemiraten är involverat i både Libyen och Sudan, i det senare fallet på motsatt sida från Egypten som står på al-Burhan och Khartoumregimens sida.
Dessa underliga allianser och proxykrig är för många i väst svårbegripliga. Mönstret är att rikare arabiska länder hittar lokala allierade som de hjälper, i utbyte mot ekonomiska avtal och politiskt inflytande på sikt. På många sätt påminner det om vad USA och Sovjetunionen gjorde under kalla kriget. Men medan USA:s tidigare inblandning i Afghanistan och Irak, på goda grunder, har nagelfarits i detalj så kan många mäktiga arabiska länder i regionen agera helt under radarn.
Europeiska länder, med Frankrike i spetsen försöker förgäves samla in biståndspengar till Sudans befolkning. En givarkonferens tidigare i april skakade fram omkring två miljarder euro för att stävja den humanitära katastrofen. Det är en droppe i havet. Detta medan Egypten och UAE nästan uteslutande fortsätter att underblåsa konflikten. Allt detta sker samtidigt som det i Västvärlden pågår ännu en omgång av demonstrationer och protester mot kolonialism, rasism och imperialism. Vad säger det egentligen om solidariteten och det internationella samvetet?
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
