Vardagsrasism – att människor uttrycker sig nedlåtande eller generaliserade om enskilda individer på grund av deras härkomst är självklart något som bör motverkas. Det gäller i synnerhet inom kommunal verksamhet, i skolan eller i medborgarnas möte med offentliganställd personal.
Men som statsvetaren Peter Esaiasson uppmärksammade på ledarsidan (16/1) kan rasismbegreppet tänjas till oigenkännlighet. Rasismanklagalser kan fungera som ett vapen och rädslan att bli kallad rasist kan få kommunanställda att fatta felaktiga beslut, inte rapportera misstankar eller på annat sätt bidra till en tystnadskultur.
Oppositionsledaren i Göteborg, Axel Josefson (M) vill nu gå vidare med Esaiassons förslag att kartlägga även dessa rasismanklagelser mot kommunens personal (GP 6/2). Det är välkommet och en nödvändighet för att man ska kunna förstå rasismen och motverka den att man också kan se missbruket av antirasismen. Man kan inte enbart utgå från den ena partens perspektiv. Utgångspunkten för ett rationellt förhållningssätt måste vara att rasism är handlingar och yttranden som antingen kan beläggas eller inte.
Det är självklart för de flesta. Men inte för många av dem som gjort det till sin profession att ägna sig åt skattefinansierad "antirasism". För under de senaste decennierna har djupt ideologiska föreställningar om ”strukturell rasism”, ”kulturrasism” och ”normkritik” smugit sig in i svensk akademi och förvaltning. Med dessa begrepp blir plötsligt rasismen något som genomsyrar hela vårt samhälle. Och om en grupp klarar sig sämre än genomsnittet är det alltid samhällets fel.
Förändringen har varit uppbackad från regeringshåll, inte minst av de rödgröna partierna. Det är ett återkommande mönster. Värdeord som i stort sett alla kan enas kring – antirasism, mänskliga rättigheter, hållbarhet – förvanskas och ges en ny och politisk innebörd.
Det strukturella rasismbegreppet är egentligen en variant på marxism. Samhället delas in i offer och förövare på gruppnivå, klasserna har dock bytts ut mot andra kategorier. Alla olikheter i livssituation härleds rent logiskt ur maktrelationer. Det finns inget behov av att belägga något efter som man redan sitter inne på sanningen om samhället från början. Individen saknar per definition ansvar för sin situation och därmed egenmakt. Det är ett i grunden totalitärt tänkande – på vetenskaplig jargong är det ”icke falsifierbart”.
Man kan avfärda detta som akademiska teorier på papper. Ord som inte får någon större betydelse. Men det får de indirekt. En konsekvens är att de legitimerar ett offerperspektiv som redan är utbrett hos delar av befolkningen i utsatta områden. Det skapar en inlärd hjälplöshet där man skyller alla problem på samhället. I ett genomrasistiskt samhälle finns det ingen anledning att anstränga sig eller försöka bli integrerad.
Det är också en logik som passar de politiker som sedan kan lova allt större samhällsinsatser eller vill skylla problem på någon annan. I praktiken fungerar dessa teorier som ett försåtligt sätt att låsa fast människor i utanförskap, samtidigt som de försörjer en kader av ”hjälpande” akademiker, aktivister och projektanställda utan att något ändras i grunden. För hjälpen stannar oftast vid ord och föreställningar.
Göteborgs Stads handlingsplan mot rasism genomsyras av dessa föreställningar, och är fylld med Orwellskt nyspråk. Handlingsplanen stipulerar att ”civilsamhället” som representanter för de utsatta grupperna ska involveras. I stället för att vända sig direkt till medborgarna vänder man sig till dem man vet kan bekräfta den bild man vill ha satt då stora delar av det svenska civilsamhället lever i symbios med stat och kommun. I denna logik ingår även att den som säger sig bli utsatt för särbehandling alltid har tolkningsföreträde. Man har i praktiken strypt alla möjligheter till objektiv utvärdering.
Det är lovvärt att Moderaterna i Göteborg tar ett steg i liberal riktning och vill analysera likabehandlingen allsidigt och förnuftigt. Men de borgerliga partierna måste våga göra upp med de strukturella och ideologiska perspektiv som genomsyrar svensk förvaltning på djupet. Även Socialdemokraterna borde egentligen vara främmande för dessa nygamla idéer. Trots allt övergav rörelsen klasskampsretoriken för länge sedan till förmån för universella lösningar och likabehandling – något som långsiktigt gynnar de sämst ställdas intressen betydligt mer.
Kritiken mot strukturell rasism handlar på intet sätt om att bagatellisera eller relativisera verklig rasism. Tvärtom. Det strukturella rasismbegreppet förvanskar och politiserar arbetet mot verklig rasism och skadar på så sätt ambitionen att motverka den verkliga rasismen. Nyspråket låser fast grupper i en offeridentitet, det undergräver myndigheternas opartiskhet och en rationell förvaltning. Det driver fram och institutionaliserar konflikter snarare än inkludering.
Ett inkluderande samhälle kan bara bygga på klara och tydliga regler, offentlig likabehandling och att alla ges grundläggande möjligheter att ta makten över sitt eget liv – exempelvis via skola och socialförsäkringar.
Konfliktperspektivet som genomsyrar Göteborgs Stads handlingsplan mot rasism motverkar i praktiken dessa värden – även om det görs på svårtillgänglig prosa. Att det offentliga ska behandla alla lika är nämligen inte samma sak som att alla har det likadant. Denna subtila glidning från statsvetenskap till sociologi utlovar en utopi som aldrig haft täckning i historien och fungerar som motor för ständigt höjda krav på ”insatser” ovanifrån och omfördelning.
När man slår fast att samhället genomsyras av osynliga rasistiska strukturer så länge inte alla har det likadant så sår man fröet till evigt missnöje och misstro mot det gemensamma. Överlåt detta agiterande åt de politiska krafter på ytterkanterna som står för det öppet. Men förstå att i ett alltmer mångkulturellt samhälle är det en del av problemet – inte av lösningen. Det är helt enkelt ett anti-liberalt tänkande som inte hör hemma i svensk förvaltning.
LÄS MER: Ge inte ”antirasister” monopol på arbetet mot rasism
