Adam Cwejman: Dagens antisemiter skiljer inte på Israel och judar

Sammanblandningen av judar och israeler är kärnan i den moderna antisemitismen.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Under lördagen samlades människor för att högtidlighålla minnet av Förintelsens offer. Det skedde traditionsenligt minnesstunder på flera platser i Sverige. Anhöriga samlades till stillsamma ceremonier, både offentligt och i synagogor i Stockholm och Göteborg.

I Stockholm möttes de som begav sig till minnesstunden i synagogan av demonstranter utanför som skanderade ”krossa sionismen”. Inget antisemitiskt över det, skulle säkerligen representanter för organisationen ”Together for Palestine”, som stod för demonstrationen hävda: ”Titta, vi nämner inte judar! Vi är bara emot sionism!”.

Varför de valde att demonstrera mot Israel utanför synagogan på Förintelsens minnesdag och inte utanför den israeliska ambassaden en annan dag har de sannolikt svårare att förklara.

ANNONS

Den återkommande sammanblandningen av svenska judar med staten Israel, som för övrigt återspeglas i stora delar av Europa, bemöts med tystnad av dem som vanligtvis gärna uppmärksammar och fördömer rasism i Sverige.

I snart varje text och uttalande som har gjorts efter den sjunde oktober, och efter den lavinartade ökningen av antisemitiska dåd i Västeuropa som skett sedan dess, så nämns hur hatet mot judar är evigt och givetvis förkastligt. Men ingen fördjupad förståelse av problemet erbjuds. Ingen svarar på frågorna: Vem och varför?

De som bränner israels flagga utanför Malmös synagoga, eller de som stod utanför Stockholms synagoga på Förintelsens minnesdag och skanderade slagord kom inte från någon liten nazistisk sekt. Det är personer med släkt- och familjeband till Mellanöstern eller personer som av ideologiska skäl inte förmår göra skillnad mellan judar och Israel.

Ingen är född rasist, men få med bakgrund i Mellanöstern kan undgå att växa upp i en miljö där hat mot judar inte bara tolereras, utan är direkt påbjudet.

Den antisemitism som syns på svenska gator och torg härrör ut 1900-talets arabiska nationalism och det förakt mot judar som odlades i Sovjetunionen under efterkrigsåren. Israel förklarades, mer än något annat land, vara det yttersta exemplet på kolonial imperialism. När Sovjetunionen i Israel inte fick den villiga allierad man föreställt sig så förklarades sionismen vara särskilt ondskefull. Denna linje kolporterades även till unga arabiska statsbildningar som Irak, Egypten och Jordanien.

ANNONS

Samtidigt förstod man i Sovjetunionen att antisemitism inte längre var salongsfähig varför man konsekvent nyttjade begreppet ”sionister” när man i själva verket menade ”judar”. Med hjälp av denna semantiska fint motiverade man stängningen av judiska församlingar eller skådeprocesserna mot judiska författare och läkare. Annorlunda var det inte i de, med Sovjets allierade, arabstaterna. Dessa slängde under ett par decennier mellan 1948-1970 ut nästan samtliga kvarvarande judar, med motiveringen att det inte gick att lita på sionister.

Detta är den historiska kontext som man behöver ha med sig för att förstå varför den brutala massakern mot israeler den sjunde oktober firades så öppet i Sverige – eller varför demonstranter väljer att bränna israeliska flaggor utanför Malmös synagoga. De gör det inte för att de, om man frågar dem, hatar judar av hela sitt hjärta: De avskyr helt enkelt Israel. Judar, samt deras religiösa församlingar, råkar bara vara synonyma med denna stat.

Sammanblandningen av judar och israeler är kärnan i den moderna antisemitismen. Ordet sionist borde inte lura någon, det är uppenbart vad som avses. Det är därför antisemitismen också är mest synlig i länder med stora minoriteter från Mellanöstern, som Frankrike, Storbritannien och Sverige.

Men vad som fortfarande är ett mysterium är varför svenska skribenter, författare och forskare som skriver om antisemitismen och rasism ständigt rundar den samtida svenska antisemitismens viktigaste beståndsdel.

ANNONS

Som med många andra viktiga fenomen i Sverige under 2000-talet så är kunskapen kring den moderna antisemitismen låg. Det följer samma mönster som den aktiva okunskapen kring klansamhällen, kulturkrockar mellan individualism och kollektivism eller religionens roll i utanförskapsområden.

Forskningen kring allt som rör invandringen till Sverige och dess många konsekvenser, i synnerhet om de har varit negativa, har varit kringskuren och full av kunskapsluckor. Rädslan för att gå ”mörka krafter” till mötes utgör fortfarande en blockering i Sverige. Skräcken för att ens kunna misstänkas för att kollektivt skuldbelägga invandrare från Mellanöstern är större än oron för att en minoritet i Sverige ska behöva gömma sig mer än vad som redan är fallet.

Den ständigt närvarande rädslan för att vara eller säga fel har gjort mycket skada i detta land, och då inte enbart när det kommer till den judiska minoriteten. Rädslan har gjort oss en smula dummare och sämre skickade att förstå vårt land, dess befolkning och vad som händer i samhället. Priset kommer att betalas under en lång tid framöver.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS