För ett antal år sedan var jag med på Riksantikvarieämbetets årliga konferens. Länsantikvarier från hela landet hade samlats i Stockholm för att diskutera kulturarv. Som utböling var det lite oklart vad just jag hade där att göra. Men det blev jag varse väl på plats.
Denna konferens ägde nämligen rum ungefär samtidigt som museiföreträdare på flera håll i Sverige hade börjat diskutera – och ifrågasätta – själva kärnuppdraget att bevara det svenska kulturarvet. Det var något mossigt och möjligen även diskriminerande att bara blicka tillbaka på svensk historia som man alltid hade gjort – hur väl rimmar det med mångfalden i Sverige?
Eftersom jag hade kritiserat dem som ville se en ny inriktning fick jag närvara som motröst. Min invändning var enkel: Man bjuder inte in nya svenskar till det här landets historiska gemenskap genom att förvägra dem kunskap och ägandeskap över densamma. Det är falsk omtanke och hjälper ingen.
Ulrica Grubbström, vd på Västerbottens museum hade i Sveriges Radio luftat idén att ”vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården och fundera på om vi kan nyttja husen och berätta andra berättelser”. Idéerna hördes även från förvaltningsmyndigheten Riksutställningar som i en rapport hävdat att ”svenska museer inte speglar 'det mångkulturella Sverige' – det vill säga alla svenskar”. Detta, fortsatte rapporten, var nog inte ”bara ett resultat av en omfattande strukturell diskriminering utan även ett stort hinder för ökad mångfald”.
Dessa idéer hade inte uppstått från ingenstans och de handlade inte blott om att ”modernisera” verksamheterna – det handlade om nya idéer om hur man ser på kulturarv, makt och jämlikhet. Tycka vad man vill om dessa uppfattningar, men de är inte neutrala och tomma på idéinnehåll, tvärtom.
Tankarna var och är heller inte någon fluga. Det har gått sex år sedan Grubbström uttryckte sig så. Det låter inte annorlunda nu. Nyligen förklarade Karin Nilsson, verksamhetschef och biträdande överintendent på Statens centrum för arkitektur och design att stora museer ”hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär" varför de bör förändras. De gamla museerna, hävdade Nilsson, byggde på en ordning av ”hegemoniska principer av vad kulturarv är”.
Medan vissa i dessa uttalanden såg en helt oförarglig anpassning till en ny tid uppfattade andra en ideologiskt motiverad förändring av gemensamma institutioner, i det här fallet museer. Lyssnar man på Grubbström och Nilsson så märker man den tydliga kopplingen mellan deras idéer och de som länge tagit plats i den akademiska världens seminariesalar. Det är inga lokalproducerade idéer utan kommer från den amerikanska och västeuropeiska vänsterns postkoloniala, antirasistiska och feministiska tänkare.
Ideologin finns att se för den som vill. Men ideologin kan vara svår att upptäcka när den är dominerande. För det blir det sällan någon ordentlig diskussion om för- och nackdelar med att anpassa, reformera och "modernisera" i detta land. Antingen har kritikerna missförstått förändringen, hävdas det. Eller så blir det tal om ”kulturkrig” och det låter förstås otäckt. Värst blir det när sverigedemokrater ger sig in i debatten.
Nyligen blev sverigedemokraten Björn Söder uppmärksammad och kritiserad för att han på Twitter bland annat hävdat att ”vänstern har varit dominerande och härskat över svensk kulturpolitik sedan 1968 och borgarna har inte vågat göra någonting”. Varför, frågade Söder, ”är kulturpolitiken ett fredat område? Vi ska se till att våra surt förvärvade skattepengar ska gå till det som människor ha nytta av”, avslutade han.
Söder är inte känd för att uttala sig finkänsligt. Han ser fullt av ideologiska fiender som han med politiska medel vill bli kvitt. Men var det verkligen Söder eller hans partiföreträdare Åkesson som sköt den första salvan i kulturkriget?
Den frågan kan man svara ja på enbart om man är lyckligt ovetande om vad som hänt kulturarvsarbetet under de gångna åren. Eller om man är så aningslös att man tror att de åsikter som Grubbström och Nilsson, det vill säga svenska myndighetsföreträdare, uttryckt överhuvudtaget inte har något med ideologi att göra.
Det senare är nog ofta fallet. Vänsterns maktanalys har varit så allena rådande inom delar av det offentliga Sverige att det inte längre är en fråga om att väga olika perspektiv mot varandra – det finns bara ett. Fiskarna ser inte vattnet eftersom det omsluter dem och alltid har gjort det. Den ideologiska marineringen av svensk offentlighet för dessa har pågått i mer än ett halvsekel och har inte omgärdats av någon hög konfliktnivå.
Björn Söder har därför delvis rätt i sin observation att ”borgarna har inte vågat göra någonting”. Närmare sanningen är att de borgerliga inte har brytt sig eller förstått frågorna. De har varit för upptagna med skatter och avregleringar och ansett striden om idéerna i svenska institutioner vara sekundär. Björn Söders åsikter däremot, som nog snarare är präglade av värdefrågor än momsnivåer, är en produkt av kulturkriget.
På många vis beter han sig precis som de radikaler som under 1960-talet ville förändra dåtidens borgerliga institutioner – museerna, universiteten, myndigheterna. Han ser hur 1968 års ideologikritk slagit över i sin egna långt gångna ideologisering av verksamheten och han är precis som 1960-talets mest radikala kritiker inte intresserad av en dialog. Han vill riva ut allt med inredningen och börja om på nytt.
Det är där vi är nu. Diskussionerna om vad som kan tyckas vara symbolfrågor som sagostunder på bibliotek, luciatåg, flaggdagar är som toppen på ett ideologiskt isberg: den största delen är osynlig och återfinns i bortglömda strategidokument, värdegrunder och riktlinjer.
Inget tyder på att de återkommande kulturstriderna kommer att försvinna. Tvärtom. De fyller ett tomrum som har skapats när de politisk-ekonomiska skillnaderna mellan blocken har minskat.
I stort sett samtliga partier i den svenska riksdagen accepterar exempelvis mer eller mindre marknadsekonomins roll i Sverige, med Vänsterpartiet som undantag. Men inte ens Vänsterpartiet tror nog att det är aktuellt att störta kapitalismen. På samma sätt sluter samtliga upp kring en omfattande välfärdsstat. Eller se Socialdemokraternas kapprustning mot de borgerliga partierna när det kommer till sådant om rättspolitik och migration. Visst finns det enskilda skillnader, men riktningen är densamma. Så vilken konfliktlinje återstår?
Förarbetet till ett svenskt kulturkrig har gjorts under de långa decennier då de borgerliga helt sonika struntade i att söka politisk konflikt av ideologisk natur om frågor som exempelvis kulturarv, värdegrunder och identitet. Det här förstod Björn Söder och nu tar han sin chans att fylla det tomrummet.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
