Kostnaden för att utbilda en grundskoleelev landar på omkring 113 000 kronor per år. Det var snittet för 2019 enligt SCB och är säkerligen, på grund av inflationen, högre idag. Kostnaden kan förstås även dra iväg om eleven har speciella behov. En klass med trettio elever kostar således ungefär tre miljoner kronor per år och utbildningen för en hel klass från förskoleklass till nian 30 miljoner.
Det råkar vara ungefär den mängd pengar som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) har betalat ut till Romska ungdomsförbundet, med säte i Malmö. Under lite mer än tio år, alltså under den tid det tar att gå igenom hela grundskolan för en klass, har förbundet fått närmare 40 miljoner kronor.
När offentliga pengar går till att finansiera bambamat, skolbibliotek och skolböcker vet man ungefär vad man får. Det är en förutsägbar utgift. "Efterkontrollen" är eleverna själva. Är maten kass så säger eleverna ifrån, är böckerna usla så lär de sig sämre. Men det är svårare att veta vad som händer med skattepengar som tilldelas hos föreningar i Sverige.
När MUCF började göra efterkontroller av bidragen till Romska ungdomsförbundet, vilket DN rapporterat om i en granskning, fann man att att det både fanns oanmälda jävsförhållanden mellan anställda och att det inte gick att konstatera att pengarna användes ändamålsenligt (DN 2/5).
Revisionsbyrån KPMG anlitades och de fann "stora allvarliga brister" gällande bokföring och medlemsantal. I mer än hälften av stickproven fann KPMG oegentligheter. Exempelvis fann man att ungdomsförbundet hade fått en utbetalning på två miljoner kronor för att hjälpa ukrainska flyktingar. Men vilka som hjälptes finns inga spår av. Varken Migrationsverket eller lokalföreningar inom Romska ungdomsförbundet har någon kännedom om att flyktingar ska ha hjälpts av pengarna.
Liknande brister fanns när en extern revisionsbyrå granskade Romska kulturcentret i Malmö. Offentligt bidragsstöd hade gått till privata ändamål och bokföringen var även där bristfällig. Pengar slussades mellan olika föreningar och betalades ibland ut till privatpersoner.
Romska ungdomsförbundet är bara ännu ett i raden av organisationer som avsiktligt har använt sig av statliga pengar för andra syften än de var avsedda för. Det är sen gammalt och avslöjanden om hur offentliga pengar försnillas hör till en numera vanlig och närmast uttjatad genre.
Tillitssystemet, att vi utgår från att mottagarna gör rätt för sig som bidragsansökningarna bygger på, har sedan många år slutat fungera som det var avsett och konsekvenserna går att bevittna om man börjar granska mottagarna av föreningsstöd. Det går helt enkelt inte att lita på att alla föreningar i Sverige gör rätt för sig. Den främsta skadan bidragsfuskarna gör handlar egentligen inte om försvunna pengar, även om det inte är oväsentligt, utan i att tilliten i Sverige urholkas.
Riksrevisionen som nyligen har granskat hela bidragsmaskineriet fann att myndigheter som betalar ut alla dessa pengar helt enkelt saknar personalresurser för att följa upp utbetalningarna. Lösningen, menar Riksrevisionen, är att ha fler kontrollmekanismer, bättre system och mer uppföljning. Låter väl bra. Men sådana lösningar innebär något av en kostnadsparadox.
Att ta emot ansökningar och betala ut kontanta medel är på sätt och vis "billigt". Det kräver inga omfattande personalresurser, planering eller kunskap. Ett system som bygger på tillit sparar pengar och leder i den bästa av världar till att aktörer i det civila samhället får resurser som de skapar något sorts samhälleligt mervärde av.
Men att ställa omfattande krav är något annat. Det förutsätter att man vet vilka krav som ska ställas och att man sedan följer upp vad pengarna används till. Det är tids- och kostnadsdrivande och kan vara väldigt besvärligt. Det behöver anställas personer som likt granskande journalister kan ge sig in i snårig dokumentation för att spåra upp pengar.
Ett alternativ är att se över systemet i sin helhet. Varför är utgångspunkten att stora delar av det civila samhället ska leva av offentliga bidragspengar? Men att möjliggöra ett civilsamhälle som i större utsträckning står på egna ben – med hjälp av avdragsgilla donationer och någon form av skattelättnader – verkar ligga betydligt längre bort från politikernas agenda än att vi i Sverige hittar på ännu ett intrikat kontrollsystem.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
