Adam Cwejman: Är väst villigt att ställa om till krigsekonomi för Ukraina?

USA och Europa har i praktiken åtagit sig att stödja Ukraina i ett ”långt krig” men har inte skapat förutsättningarna för att bedriva ett sådant.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

När Storbritannien i september 1939 efter Hitlers invasion av Polen förklarade Tyskland krig var landet på många sätt oförberett på en långvarig konflikt. Visserligen hade den säkerhetspolitiska temperaturen gått upp under hela 1930-talet och därmed även produktionen av stridsflyg, fartyg och infanterivapen. Men det var inte i några stora volymer. In i det sista hoppades britterna att krig kunde undvikas.

Det var känslan av att hela Europa stod inför nazitysk ockupation och att det brittiska imperiet kunde falla som till slut avgjorde omsvängningen. Mobiliseringen av hela samhället var möjlig för att det fanns en bred politisk samsyn men också en insikt om vad som krävdes: Storbritannien behövde bli en krigsekonomi, fullkomligt mobiliserad för militärproduktion.

ANNONS

Med denna insikt i bakhuvudet hände något extraordinärt i Storbritannien. Mellan 1939 och 1941 sexdubblades de brittiska försvarsutgifterna. Miljoner mobiliserades till militär tjänstgöring eller till den militärindustriella produktionen. Landet tömdes formligen på pengar som skulle in i krigsobligationer och för att finansiera nya lån från USA.

1940 tillverkade Tyskland fler stridsvagnar än Storbritannien. Bara två år senare hade britterna gått om tyskarna i produktionen av stridsvagnar och nästan allt annat förutom artilleripjäser. Den mobiliseringen av ett demokratiskt land saknar motstycke och kan nästan bara jämföras med vad amerikanerna gjorde något år senare efter att de dragits in i kriget av japanerna. Men det krävdes att det fanns en nästintill total enighet om att kriget överskuggade precis allt annat.

Det här låter som en avlägsen och främmande tid och situation. Men krigets villkor har i grunden inte förändrats mellan 1940 och 2023. Ett stort krig kan inte avgöras på kort tid med annat än en överlägsenhet i militära resurser.

Det finns inte mycket som tyder på att kriget i Ukraina kommer att avslutas i närtid. Varken Ukraina eller Ryssland har visat något intresse för fredstrevare och det finns inga subtila signaler från endera lands ledning om att de skulle vara redo för några förhandlingar. Men Har Europa och USA samma inställning som britterna hade 1940? Knappast.

ANNONS

I maj skrev militäranalytikerna Michael Kofman och Rob Lee i Foreign Affairs om varför Västvärlden måste förbereda sig på ett långt krig – det går helt enkelt inte att trycka tillbaka Ryssland på kort sikt. Västvärldens förväntningar på den ukrainska offensiven (som ännu pågår) var alltför högt ställda, menade de. Med tanke på att varken Ryssland eller Ukraina har förmått skapa luftherravälde har betydelsen av artilleri, statiska försvarslinjer, drönare blivit stor.

Det finns inte, hävdade Kofman och Lee, någon långsiktig idé från väst om hur kriget ska kunna avslutas eller avgöras. I avsaknad av en sådan idé har Kreml bestämt sig för att bida sin tid och vänta ut väst, för att sedan nöta ned Ukraina på slagfältet samt genom terrorattacker mot civilbefolkningen och infrastrukturen. Stödet från väst, menar Kofman och Lee, har varit kortsiktigt. Man har agerat som att det som funnits i befintliga militärlager skulle räcka. Men med tanke på hur det här kriget utvecklas så behövs ett helt annat, betydligt mer omfattande och långsiktigt stöd.

Ryssland är jämfört med det samlade väst en ekonomisk dvärg – en svårt sargad sådan dessutom. Men det spelar mindre roll om en betydligt större andel av den ryska ekonomin än de västerländska går åt till att helhjärtat förstärka armén. Kanske kan rysk ekonomi och militär kapacitet också nötas ned på sikt. Men det hänger helt och hållet på om Ukraina får de resurser som krävs under många år framöver.

ANNONS

Ett krig av en sådan skala som nu pågår i Ukraina, det största sedan andra världskriget på europeisk mark, kokar i slutänden ned till produktionsvolymer, män på fronten och att logistiken är välsmord. Finessrikedom, initiativförmåga och briljanta befälhavare på slagfältet kan göra mycket, men inte avgöra ett modernt krig.

När man inser detta så förstår man också att det råder en obehaglig obalans när det kommer till just produktionsvolymer.

I en intervju förklarade Ukrainas nyligen avsatta försvarsminister Oleksіj Reznіkov att Ryssland gör av med omkring 20 000 artillerigranater per dag, eller 600 000 per månad. Som jämförelse använder ukrainarna av omkring 5000 per dag, eller 150 000 artillerigranater per månad, även om de skulle vilja kunna göra av med mer.

Så hur går det med Ukrainas egen försörjning av artillerigranater?

Den amerikanska donationen av en miljon artillerigranater har varit avgörande för Ukrainas möjligheter att bedriva offensiv krigföring. Fortsatta leveranser från USA behövs för att den långsiktighet som Kofman och Lee efterlyser ska kunna upprätthållas. Under 2023 producerade USA mellan 14 500 och 28 000 artillerigranater per månad. Först 2025 väntas produktionen vara uppe i 100 000 per månad.

Det långvariga stödet till Ukraina stöter nu dessutom på ekonomiska problem. Pentagons controller, Michael McCord förklarade i en intervju med AP att USA nästan fått slut på de pengar som avsatts i det så kallade ”Ukraine Security Assistance Initiative”, ett stödprogram för Ukraina.

ANNONS

Den amerikanska försvarsmakten börjar också få problem med att fylla sina egna lager. När dessa två intressen, att stödja Ukraina och bibehålla den amerikanska försvarsmaktens egen militära förmåga, ställs mot varandra så blir det en än mer laddad politisk fråga. Detta lär dessutom bli en stridsfråga i det kommande amerikanska presidentvalet 2024.

Demokraterna är överlag eniga om att bibehålla och utöka stödet till Ukraina. Det är annorlunda med republikanerna som är splittrade i frågan. Fram tills nu har de ställt sig bakom stödpaketen (som till dagens datum uppgår till 113 miljarder dollar) och som kompletterades med 24 miljarder i augusti månad.

Skulle Europa klara av att kompensera för USA:s oförmåga att stödja Ukraina tillräckligt?

EU-länderna står för en överväldigande majoritet av det humanitära stödet till Ukraina – närmare hundra miljarder dollar. USA står i jämförelse för ”endast” 23,8 miljarder i humanitärt stöd. Men USA har ensamt skänkt mer pengar och militärt materiel till Ukraina än samtliga europeiska länder tillsammans. Kan det förändras? Emmanuel Macron talade om en ”militär Marshallhjälp” till Ukraina. Men det sker från väldigt låga nivåer.

Hela Europas militärindustri har som exempel i snitt tillverkat omkring 19 000 artillerigranater per månad. Med nuvarande produktion så räcker inte Europas samlade militära kapacitet för att fortsätta ett ”långt krig”. Ukrainas årliga användning uppgår till närmare två miljoner artillerigranater.

ANNONS

Europa kan mobilisera sig. Men det kräver en exceptionell expansion av militärindustrin. Tyska Rheinmetall har lovat en månatlig produktion av 50 000 artillerigranater. Norska Nammo förutser att de till 2028 kommer att kunna leverera 17 000 granater per månad. Ukraina behöver minst 150 000 som minst, per månad.

Ryssland har redan ställt om till en krigsekonomi. Landet befinner sig på många sätt redan mentalt i första eller andra världskriget – Kreml har styrt om hela samhället för att producera vad som behövs för att fortsätta bedriva kriget. Så är det också i Ukraina, landet är mobiliserat och militariserat.

Men det saknas något centralt i den här ekvationen. Om en motsvarande ekonomisk mobilisering inte sker i Europa eller USA så kommer inte Ukraina klara av att försvara sig, än mindre gå på offensiven för att försöka återta någon terräng. BNP-siffrorna är inte så relevanta om inte den konkreta produktionen också ställs om.

USA och Europa har i praktiken åtagit sig att stödja Ukraina i ett ”långt krig” men har inte skapat förutsättningarna för att bedriva ett sådant. Avgörande för Ukraina är vad som händer det kommande halvåret – sker det en ”brittisk” mobilisering i stil med 1940 eller puttrar det på som vanligt? Mycket tyder på att det inte finns politisk kapital för att göra det förra.

ANNONS

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS