Samlas. Samarbeta. Utöva samsyn. Sitta runt ett bord. Det var några av Annie Lööfs (C) uttalanden under partiledardebatten för en vecka sedan. Hennes ord var ett svar på KD, M och SD:s misstroendeförklaring mot statsrådet Morgan Johansson (S).
Annie Lööf använder ofta bilden av att partierna ska sitta kring ett bord för att lösa komplicerade frågor. Det behöver inte vara något dåligt. Däremot går det emot Centerpartiets strategi av att vägra förhandla med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. För de verkar inte vara inbjudna till Centerpartiets runda bord?
Trots detta vill Lööf att man ska samlas, ett ord hon ofta upprepar. Annie Lööfs språkbruk om att samlas speglar den konsensuskultur som finns i Centerpartiet. Inom andra partier finns det en demokratisk process där man voterar och en sida segrar över en annan. Centerpartiets partikultur bygger i stället på att ta beslut genom kompromisser. Nackdelen med detta är uppenbar. De frågor man inte kan komma överens om får träda åt sidan för de frågor alla är eniga om.
Vidare önskar sig Lööf samsyn. Det är också ett ord som sticker ut i ett demokratiskt sammanhang. Liknande språkbruk användes i Sverige i början av pandemin. Man sade att det var viktigt att utöva samsyn i en tid av kris. Den enhälliga samsynen fick senare allvarlig kritik från Coronakommissionen som hade i uppdrag att granska regeringens strategi. Hade man i stället lyft fram kritik från början, brottats med de olika partiernas åsikter och perspektiv, så hade pandemihanteringen sett annorlunda ut.
LÄS MER: Annie Lööf är inte mitten i svensk politik
Slutligen så älskar Annie Lööf att tala om samarbete, tidigare över blockgränserna och nu mellan de nya politiska konstellationerna. Politiska partier måste ofta samarbeta om svåra frågor. Men samarbete bygger i sin tur på förhandling och, ja, konflikt. Politikerna behöver företräda sina väljare och stå för sin politik så långt det går. Annie Lööfs retorik antyder att väljarnas röst är mindre viktig. Landet ska i stället styras av pragmatiska politiker som låter konsensus gå före uppdraget att föra fram väljarnas åsikter. Den gemensamma linjen behöver inte ens stämma överens med någons förslag när enigheten i sig går före allt annat.
Annie Lööf hävdar att det är denna metod politiken handlar om. Sitter man vid ett bord tillsammans och pratar, då kommer allting att lösa sig. Men att ett helt land ska drivas av en ren konsensuskultur, där ingen sida någonsin får vinna, gör det omöjligt för väljarna att utkräva ansvar.
Likaså vill sannolikt få väljare känna sig maktlösa utan kommer att leta alternativ. Om alla legitima partier är med på konsensus så ökar sannolikheten att väljarna röstar på den som gör tvärtemot, vilket var väldigt tydligt under decemberöverenskommelsen. Ironiskt nog blir V eller SD, som enligt Lööf inte ska få vara med, huvudaktörer och den enda oppositionen. Konsensus och urvattnade kompromisser är därför direkt kontraproduktivt utifrån de mål som Lööf säger sig vilja uppnå.
