Just nu pågår en debatt om hur det så kallade kulturetablissemanget hanterat Sverigedemokraternas framgångar. Aftonbladets kulturskribent Sven Anders Johansson menar att kultursidornas – inte minst Dagens Nyheters – kampanjande mot SD, med ständiga upprepningar om att partiet är rasistiskt, nazistiskt, fascistiskt och så vidare, inte har hjälpt. SD har ju ökat i väljarstöd ändå, det borde leda till självrannsakan. SvD:s kulturchef Lisa Irenius är inne på samma linje (SvD 7/9).
Inläggen har fått kritik. DN:s Jonas Thente svarar att vi ”är där nu”, där demokrati – som DN:s kultursida kämpar för – uppfattas som ”en ideologi bland andra” (DN 19/9).
Här finns ett spår av en konflikt, som egentligen inte handlar om värderingar utan om vilken världsbild man har. Om man tror att historien följer ett bestämt förlopp, där USA med Donald Trump bara ligger lite ”före” i den mörka utveckling som även drabbat oss i Sverige, får man svårt att analysera det faktum att SD numera är landets näst största parti.
Om man själv lever i en föreställningsvärld där allting är ödesmättat eller ödesbestämt är det nära tillhands att tänka att andra också lever i en sådan värld. För just ödesmättat har det varit i debatten de senaste åren. Klimatet är kanske ett ännu bättre exempel än demokratin: ”Vi står inför en existentiell klimatkris som kommer att förinta mänskligheten”. Global uppvärmning är inte ett problem som vi måste hitta konkreta lösningar på, utan ett kollektivt mentalt tillstånd av dödsångest. Utvecklingen är förutbestämd, vi går alla mot katastrofen om inte hela ”systemet” förändras radikalt i grunden.
LÄS MER: SD:s väg från extrema outsiders till de politiska finrummen
Om man lever i en sådan verklighet där politik inte bara är åsikter eller intressemotsättningar utan handlar om en överlevnadskamp, är det som sagt inget konstigt att man tror att motståndarna också lever i en sådan värld och slåss för sin överlevnad när de röstar. Om exempelvis klimatengagemang motiveras med existentiell kamp där pragmatism avfärdas som ett sätt att smita undan – de som hoppas på elflyg är avfällingar, ungefär – då måste ju SD-väljarna också motiveras av något liknande. Är det nog lätt att tänka. Och det vore minst sagt obehagligt.
Det finns förvisso en del argument för att det är så. Minns exempelvis SD-toppen Mattias Karlssons smått bisarra ”segra eller dö”-inlägg efter förra valet. Men om man ser till väljarna framträder en annan bild. En majoritet – 56 procent, vilket är högst bland alla väljargrupper – som röstat på SD uppger att den egna ekonomin varit av mycket stor betydelse för valet av parti. Den viktigaste frågan för partiets väljare är lag och ordning. SD är också det parti där partiledaren har störst betydelse för hur rösten läggs, enligt SVT:s vallokalsundersökning.
Att SD gått framåt i valet handlar nog mer om att folk vill ha lägre bensinpriser och lägre kriminalitet snarare än att en femtedel av svenskarna vill se en radikal omdaning av det svenska politiska systemet.
Alla ser nämligen inte på politik som en kamp där ”systemet” måste raseras för att saker ska bli mer som man vill. Sådana personer finns säkerligen också bland SD:s väljare. Men för det stora flertalet torde betydligt mer vardagliga och praktiska saker, som att ha råd att ta bilen och att slippa oroa sig för skjutningar, vara det som spelar roll. Att känna oro över brottsligheten och bitterhet över invandringspolitiken är inte samma sak som att uppleva ett existentiellt hot. Huruvida SD verkligen är det bästa valet utifrån de premisserna är en helt annan fråga.
