Av olika skäl förknippas Förintelsen främst med Auschwitz-Birkenau – ett stort nazityskt koncentrations- och förintelseläger som byggdes i etapper 1941-1943. Men för 80 år sedan initierade och genomförde nazisterna ett riktat utrotningsprogram som hamnat i skuggan av Auschwitz. Programmet, som hade den förtäckta benämningen Operation Reinhard, hade ett enda syfte: att utplåna så många polska judar som möjligt på kortast möjliga tid.
I Polen uppmärksammas denna nazityska operation på olika sätt under året i samtal, seminarier, konferenser, artiklar, konserter och minnesceremonier. Hur och om någonting liknande kommer att arrangeras i Sverige återstår att se.
Varför är det viktigt att lyfta fram denna operation? För att den utgjorde den mest intensiva fasen i de tyska nazisternas förintande av Polens judar under kriget.
Kunskap om dess bakgrund och genomförande är oumbärlig för den som vill följa hur Förintelsen utvecklades i sin helhet.
De flesta historiker är överens om att den slutgiltiga lösningen i bemärkelsen biologisk utplåning antog alltmer konkreta former efter Tysklands anfall mot Sovjetunionen sommaren 1941. Då började särskilda insatsgrupper att genomföra storskaliga masskjutningar av judar bakom frontlinjen.
Parallellt med detta tog regionala SS-chefer och guvernörer i ockuperade Polen egna initiativ för att minska antalet judar i sina distrikt. Mer eller mindre oberoende av varandra kom de fram till att fysisk eliminering borde vara vägen framåt. Det var tankar som löpte ihop med hur Hitler, SS-chefen Heinrich Himmler och rikssäkerhetschefen Reinhard Heydrich hade börjat föreställa sig slutmålet: Alla judar under nazitysk kontroll skulle förintas och polska judar skulle utplånas först. Denna målsättning skulle förverkligas inom ramen för Operation Reinhard.
Lärdomar från masskjutningar visade att den metoden var föga effektiv och påfrestande för manskapet. I tyskockuperade Polen skulle SS-personalen därför hämta inspiration från morden på mentalpatienter och kroniskt sjuka i Tyskland. Då användes buteljerad kolmonoxid i slutna rum, alltså gaskammare. I utrotningslägret Chełmno, som blev operativt redan i december 1941 och inte ingick i Operation Reinhard, mördades judar (främst från gettot i Łodź) i särskilda mobila gasvagnar med liten kapacitet.
Genomförandet av Operation Reinhard skulle dock kräva större resurser än så. På initiativ av SS-generalmajor Odilo Globocnik (SS- och polischef i Lublindistriktet, sydöstra Polen) byggdes därför först Bełżec som senare åtföljdes av Sobibór och Treblinka. I dessa renodlade utrotningscentra anlades stationära gaskammare med rörinflöden genom vilka avgaser från motorer pumpades in i utrymmena. På så vis kvävdes offren till döds för att därefter dumpas i massgravar. I ett senare skede grävdes de upp och brändes på stora bål. Kvarblivna skelettdelar maldes ner och ströddes ut.
Operation Reinhard pågick alltså från det att Bełżec tog emot sin första transport med judar i mars 1942 till det att de sista judarna som arbetat med Treblinkas avveckling mördades i oktober 1943.
Getto efter getto som tyskarna skapat i varje större och mindre stad i centrala Polen 1939-1941 hade tömts på judiska invånare som förts till något av Operation Reinhard-lägren och gasats. Deras värdesaker hade samlats ihop och tagits till lokaler i koncentrationslägret Majdanek där det sorterats av fångar och sänts vidare till Tyskland.
Den enskilt största aktionen mot ett getto under hela Förintelsen ägde rum sommaren 1942 när det blev Warszawas tur att infogas i Operation Reinhard. ”Groß-Aktion Warschau” (Storaktion Warszawa), som tyskarna kallade det, inleddes den 22 juli och avslutades officiellt två månader senare. Under den här tiden hade tågen dagligen rullat från gettot i Warszawa till Treblinka. Inom loppet av sju veckor hade 300 000 judiska barn, kvinnor och män mördats.
I Bełżec, Sobibór och Treblinka gasades minst 1,5 miljoner judar. På dessa tre platser utplånades flera generationer av polska judar. En hel värld försvann för alltid och det lyckades nazityskarna uppnå med relativt enkla medel. Staben som ledde Operation Reinhard bestod av ungefär 450 medlemmar och i varje förintelseläger uppgick personalen till cirka 150, inklusive ett vaktkompani. Sett till antalet offer var det alltså en ganska liten skara människor som verkställde Operation Reinhards praktiska del.
För åttio år sedan rullade tågen varje dag till dessa utrotningsläger. Trots tidsavståndet är det viktigt att på olika sätt hålla minnet av offren levande och att påminna om Operation Reinhard. Framför allt är det centralt att komma ihåg vad den polska dramatikern och författaren Zofia Nałkowska skriver i sin novellsamling Medaljonger, utgiven på polska 1946: ”Denna systematiskt genomförda plan var människors verk.”
