Jag är en person som gillar att sitta på uteserveringar. Jag tror mig inte vara unik i detta på något sätt, de flesta människor gillar denna form av tidsfördriv. Göteborgaren är inget undantag; snarare verkar hen vara extra sugen på kafé- och krogbesök i friska (nåja) luften i halvskydd av markiser och räcken.
Uteserveringar är för mig för evigt sammankopplade med när jag lärde mig dricka öl. Eller, nej, det är fel: dricka öl kunde jag redan från att jag var ungefär 14, 15 år gammal. Men det var på en uteservering jag lärde mig att tycka om det.
För sådan är framtiden: vad som helst kan hända och även de mest utopiska scenarier är möjliga.
I början av 1990-talet fick jag mitt livs första fasta – och, tyckte jag själv, rätt coola – jobb: butiksbiträde på Skivhugget, stadens då största (möjligen bestritt av Bengans) skivaffär. Nittio procent av dem som jobbade där var yngre än 30 och alla var superfräcka, världsvana och festgalna (av dessa tre egenskaper var en inbillad, en överdriven och en jättesann).
Under min första vår och sommar på Skivhugget avslutades nästan varje arbetsdag med ett besök på ”Chessan”, Chez Amis på Vasaplatsen, och dess myllrande uteservering. Så kändes det i alla fall; det var förmodligen inte så ofta som jag minns det, egentligen, men det var ofta. Det var här, bland ölkorvar, jordnötter och kylda, stora och relativt billiga brygder jag lärde mig att en kall öl på en varm uteservering kan vara lika tillfredsställande som ett havsbad från en klippa en ljum sommarkväll.
Men den numera äldre och möjligen något mer världsvane Jonas Slättung har inte kunnat undgå att notera en viktig sak: Chessans uteservering låg, precis som de flesta andra uteserveringar i den här staden, ganska långt från vattnet.
Dagens Jonas gör därefter också reflektionen: är inte det lite märkligt i en stad som Göteborg?
Jo, jag vet att det finns ett hamnstråk på norra älvstranden vid Eriksberg med ett utbud av allt från sorbet till Southern Comfort. Jag vet också att nya Feskekôrkas kommande pontonbrygga ligger i vallgraven, eller Rosenlundskanalen om man ska vara petig, och att Havsbaren Tyska Bron ligger i Stora Hamnkanalen.
Men visst är det annars, till skillnad från i många andra städer, lite ont om ställen vars uteplatser har direktkontakt med vattnet? Och med det menar jag positionerade så att man nästan kan dricka direkt ur floden/kanalen/ån/sjön. Visst känns det som att man i vår stad ändå har ett försiktigt och lite avvaktande avstånd mellan servering och vattenyta? Att man ser vattnet från krogen är ju inte samma sak som att den ligger Vid Själva Vattnet.
Säkerligen bottnar (ha ha) detta i landet Sveriges och staden Göteborgs tillståndspekfingrar och förklaringar finns förmodligen i vem som faktiskt har ansvaret för kajkanterna om de inte skulle hålla, börja gå sönder och hur det skulle se ut om folk började dratta i och drunkna – vilket naturligtvis inte hade varit bra. Men konstigt nog fungerar detta i andra städer.
Det finns naturligtvis också fysiska hinder, som till exempel spårvagnsspår som löper mellan husfasaden och vattendraget. Min poäng är att sådant här, med lite vilja, går att ändra på.
Besök vilken annan stad i världen med kanaler, älvar, och floder i geografin: nog tusan har de förstått att utnyttja sin stads akvaponiska utfodringar. I Rom, under de tusenåriga brospannen, kan man läppja på Lazio-vin och Berlins öl smakar sällan bättre än på kajkrogarna på Schiffbauerdamm.
Den som söker ska säkert finna en eller flera uråldriga eller till och med relativt nya bestämmelser som talar om att svensken inte på några villkor bör vistas i närheten av vatten i samband med intag av alkohol. En generellt bra tumregel som, anpassad till förhållandet ensam i en båt, utan flytväst men med en sjuttiofemma renat, eller i ett badkar med en flaska bubbel, är välmenande. Men i en sommarstad med kanaler och en älv, uteserveringar och öltörstande medborgare? Verkligen?
Naturligtvis vill jag inte att folk ska dratta i och drunkna eller slå sig, men det finns ju trots allt förebyggande säkerhetsåtgärder som går att ta till.
Jag hörde väldigt nyligen, från en insatt person, att en stor kommande investering för Göteborgs stad kommer att bli att göra i ordning kanalkanterna i innerstaden. De börjar bli väldigt gamla och slitna. Visserligen är originalkajerna från 1600- och 1700-talen utbytta till största delen, men det skedde på 1800-talet och även dessa ”nya” kanalkajer börjar nu närma sig 200-strecket. De har stått sig förvånansvärt bra, ska tilläggas, men är inte alls gjorda för den påfrestning dagens trafik utgör och måste nu fixas till innan det börjar rasa här och där.
När det nu äntligen ska ordnas upp hoppas i alla fall jag att kajerna byggs tillräckligt starka och robusta för att hålla för att generationer av göteborgare ska kunna tillbringa sina helgdagar med en kaffe, en läsk eller en drink ljuvligt nära ett svalkande, blänkande vatten.
Det här kommer att ta lång tid. Vissa av de politiker som suttit och fattat detta beslut kommer inte att få se det färdigt. Men de gör det för framtiden. För sina och våra barn. Kanske gör de det också för att även de har minnen kopplade till Göteborg i vår- och sommarskrud; de minns sina första jobb på coola ställen och sina första häng på en myllrande uteservering.
Emellertid: brydde jag mig om hur nära eller långt ifrån plurret Chessans uteservering låg 1993? Nej, inte alls. Kan man ha det gött på en uteservering som ligger långt ifrån vatten? Ja, absolut.
Men min förhoppning är ändå att det kanske, någon dag, långt in i framtiden, kommer att sitta en ung person, nyss fyllda 22, på en servering belägen direkt på kanten av kanalen framför Grönsakstorget. Vederbörande kommer att krafsa runt i en skål med ena handen, ta en näve jordnötter och en bit ölkorv, stoppa dessa tilltugg i munnen och sedan, leende mot solen, höja sitt gyllene ölglas, med en aning av rimfrost (eftersom alla glas är självkylande vid det här laget, liksom alla koppar är självuppvärmande) och skåla rakt ut i luften:
– Det här var ett riktigt trevligt ställe att lära sig att öl är gott på! Tack, mormors mor, för att du såg till att Göteborg äntligen blev den kanalstad den, enligt geografin, alltid varit!
Och medan solen går ned bakom de skyskrapor som flankerar det nu närmast pittoreskt lågt byggda Karlatornet tar den unga personen en klunk av ölet, bryggt på Pripps eget bryggeri i Göteborg.
För sådan är framtiden: vad som helst kan hända och även de mest utopiska scenarier är möjliga.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
