Göteborgsvåren sniffar yrvaket och drar efter andan. Vågar sig inte riktigt helhjärtat fram ännu. Än kan det falla snö. Kör man med sommarsulor på bilen kan man bara hoppas att vädret inte gör lappkast och slår om från läge ”kortbyxemys” till ”polarfararångest” under de timmar som går mellan det att man lämnade hemmet och ska återvända till detsamma. Att lyssna på femdygnsprognosen på radio verkar inte slå folk i min egen ålder. Vi tittar på vädret i mobilen och glömmer vi det är det kört.
Ibland raljerar jag över männen i min föräldrageneration, trettio- och fyrtiotalisterna.
Hade de varit tjugo år yngre så hade de stått där på stegen i snickarbyxor och skruvat och bänt. För det är vad en redig karl ska kunna: fixa saker.
Hur de inte gärna talar om negativa känslor (blir de ledsna så blir de arga och blir de arga så exploderar de) men hur de ofta diskuterar resan mot jämställdhet och jämlikhet som deras generation genomlevt desto mer – något de gärna pratar vitt och brett om medan deras hustru springer ut och in ur köket med smörgås och bullar och häller upp kaffe åt dem.
Som sagt: jag raljerar ibland, men faktum kvarstår: de kan och vet mycket. De är den sista generationens karlar som, oberoende av yrkesval, kan laga nästan alla saker, byta ut delar på saker så att de fungerar igen och som vet hur saker är uppbyggda och därför också varför de plötsligt inte fungerar. Och så har de koll på väderomslag.
Numera kan det hända att många av dessa män lejer ut sysslor, som att byta takpannor, stuprännor eller vindskivor – men det är inte för att de inte vet hur man gör, utan för att de nu blivit äldre eller, till och med, gamla. Hade de varit tjugo år yngre så hade de stått där på stegen i snickarbyxor och skruvat och bänt. För det är vad en redig karl ska kunna: fixa saker.
Min egen pappa var bibliotekarie, vilket kanske är det minst maskulina yrke som existerar – förutom möjligen amma och operasopran – men han kunde också bygga saker. Med ”bygga” menar jag då inte att han kunde sätta ihop en färdig byggsats av ett växthus eller en köpt utemöbel från en ritning, utan att han egenhändigt kunde konstruera och uppföra saker från scratch: växthus, vedbodar, altaner och bryggor.
Varenda gång det, som nu, blir vår i Göteborg tänker jag på pappa. Inte enbart då; jag tänker rätt ofta på honom, men, alltså: våren är en av de tider då jag tänker på pappa. Bland annat med tanke på väder, årstider och det här med att leja ut.
Far min bytte under större delen av livet från vinter- till sommardäck på bilen själv, med fälgkors och handdomkraft, tills han blev så gammal att han inte orkade dra runt bultarna för hand längre. Då, tänker ni, åkte han till en däckbytarfirma, naturligtvis.
Icke.
Han kontaktade en vän med garage, riktig domkraft och kompressor för hjulmutterdragare. På så vis kunde han för egen hand sköta däckbytena ytterligare några år. Till slut blev även detta för tungt, släpandet och lyftandet av hjul, in och ut ur förråd och bagage på bil.
Då, mumlar ni förnöjt, insåg han att det var dags att ta bilen till däckbytarfirman?
Nänänä.
Ända sedan vi var ganska små fick min bror och jag hjälpa till vid hjulbytena, eftersom det här hörde till de saker vi män skulle kunna. Sålunda var det nu, när pappa blivit åldrigare, vi bröder som fick rycka in och byta hjul på föräldrarnas bil. Givetvis med bonusen att vi kunde få byta hjul på vår egen bil, samtidigt. Vilket ju i och för sig var en smidig lösning.
Som sagt: min pappa och många andras fäder ur den generationen lagade, byggde, snickrade och fixade saker. Men de fixade inte att prata om tunga saker. Inte pratade pappa och jag mycket om det som var jobbigt. Knappt om det som var bökigt i mitt liv och definitivt inte om det som skavde i hans. Om nu något gjorde det; det vet jag ju inte, för han öppnade aldrig upp om det.
Ungefär i samma veva som vännens garage slutade vara tillgängligt för hjulbyten blev pappa sjuk och mer och mer orkeslös. Inte förrän då, med döden grinande i ansiktet, började mamma och han åka och byta hjul hos en professionell däckbytare.
Samtidigt började, lustigt nog, även vi i min familj göra detsamma. Min egen generation är nämligen kluven. Vi kan också mycket – vi vill bara inte i samma uträckning. För, alltså, att byta däck på bilen är ju jobbigt. Visst är det väldigt smidigt att bara köra in i ett sådant där tält och så – vips – är däcken bytta?
Varenda gång våren kommer tänker jag alltså på pappa, på våra gemensamma hjulbyten och våra stunder där vid bilarna, fälgkorsen och det eviga rullandet av och an av tung- och lättmetallfälgar. Lukten av gummi, olja och lösningsmedel tar mig tillbaka till en del av det vuxenumgänge pappa och jag hade.
Det var kanske inte en vidöppen relation med ventiler åt alla håll och känslor upp på ett bord, något vi båda säkert skulle blivit mått bra av om vi bara hade vågat. Men vi kunde inte, förmådde inte ta det steget. Kanske ville vi inte.
Att sitta och byta hjul på en bil tillsammans med sin pappa, en pappa som visste, pekade och talade om för en hur man skulle göra, det kändes ibland i allra högsta grad störigt – i klang med den eviga tonårskänsla vi alla bär på inför våra föräldrar – men det kändes också tryggt och bra.
Så som en pappa ska kännas.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
