Mitt föredöme när det gäller förklädnader har alltid varit Simon Templar, alias Helgonet.
I snart sagt alla Leslie Charteris berättelser om denne lysande internationelle äventyrare uppstår situationer där det blir nödvändigt att byta identitet och anlägga en mask. Så även i romanen Helgonet på hemligt uppdrag från 1947. Simon Templar ser sig här föranledd att klä ut sig till sjömatrosen ”Tom Simons” för att komma en smugglarliga i New York på spåren.
Mannen som hade förvandlat sig till Tom Simons ”ända ut i de sorgkantade fingerspetsarna var fullt beredd att undergå okularbesiktning från vem det vara månde”, läser vi.
När han nu beger sig till en sylta vid namn Cookie’s Marketenteri bär han grova skor som är spruckna och nergångna och tjocka yllestrumpor som påsar sig kring fotknölarna. Byxorna har ”putande knän och blänkande ändalykt”, skjortan är solkig, den mörkblå sjömanskavajen ”veckig över axlarna, lappad på ena armbågen och barsliten vid handlederna”.
Jag hade kraftigt svartmålade ögonbryn, peruk och lösmustasch.
Huvudbonaden hade tydligen inte bara använts ”för sitt verkliga ändamål utan även till att polera mässing med”.
”Karlen hängde med axlarna och bröstet var insjunket, så att han inte verkade särskilt lång. Han var rödbrusig och väderbiten. Det lilla man kunde se av håret var gråsprängt och gick i stil med de buskiga ögonbrynen, den spretiga mustaschen och skepparkransen kring hans haka.”
Simon Templar visste att detaljerna var maskeringens A och O.
För ganska exakt femton är sedan skulle Leif Alm, vår gode vän och sommargranne i Sandhem, Västergötland, fylla 50 år. Den stora dagen skulle firas på Kreta. Leifs sambo Lotta undrade om Anne och jag hade lust att komma dit och överraska honom.
Vi sa ja.
Jag tyckte emellertid att vi inte bara skulle dyka upp och säga ”hejsan, hejsan”. Detta var ju ett gyllene tillfälle för en identitetsförvandling à la Helgonet! Finfin idé, tyckte Anne.
Vi inhandlade attiraljer, bland annat röda peruker på Butterick's.
Väl nedflugna till Kreta visade det sig att Anne jag hade hamnat på ett hotell som låg mitt emot Leif och Lottas. Eftersom födelsedagsmiddagen skulle äga rum dagen därpå blev Anne jag tvungna att smyga första dygnet och vågade inte ens gå ut på balkongen. Det var bra. I och med detta kunde vi ägna mycket tid åt repetition och förberedelser.
Nästa kväll sminkade vi oss noggrant. Anne såg snart allmänt vulgär ut med instoppade kindkuddar och sin röda peruk. Jag hade kraftigt svartmålade ögonbryn, peruk och lösmustasch. Perfekt! De lätta fritidskläder som vi bar hade Leif och Lotta aldrig sett oss i.
Lotta och födelsedagsbarnet satt till bords på restaurangen och såg oss på ute på gatan utan att ana att det var vi. De såg ett ett okultiverat par som med stora gester diskuterade den anslagna menyn utanför restaurangen.
– Tyskar, sa Lotta.
– Nej, excentriska engelsmän, sa Leif.
Nu gjorde det rödhåriga paret entré på restaurangen. De tog sig på ett burdust sätt fram till Leif och Lottas bord. Mannen drog fram en stol och sa:
– Können wir hier sitzen?
Leif ryckte till och tittade närmare den framfusige mannen. Sen sa han:
– Va i helv… Sture! Är ni här!?
– Was? sa jag – men insåg att jag var nesligen genomskådad. Så jag tillade:
– Hur avslöjade du mig?
– Det var rösten, sa Leif. Jag tog dig på rösten.
Det hade alltså inte hjälpt med sminket, de svärtade ögonbrynen, våra peruker och kindkuddar och att jag talat tyska. Jag borde ha tänkt på rösten. Jag borde ha talat hackigt, hest, grovt eller pipigt.
Helgonet hade aldrig gjort denna språkliga blunder. Han var noga med alla detaljer, han visste att detaljerna var A och O.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
