Vems är sanden?
Vems är sanden? Bild: Roger Larsson

Lämna tillbaka Halland till Danmark

Jag försökte göra en räddningsinsats. Men till slut fick jag ge mig.

Det här är ett kåseri. Eventuella ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag har en vän som är mycket sträng. Jag höll på att skriva ”ung vän”. Men han är ju inte ung längre. Han är medelålders, som jag. Lite avrundad sådär. Men han är ung till sinnet såtillvida att han alltid är missnöjd. Han är mycket idealistisk.

Vi hade mer med varandra att göra förut. Numera ses vi någon gång i halvåret för en kopp kaffe eller dagens fisk på någon till restaurang förklädd kantin i trakterna av Avenyn. Vi blir vid dessa måltider alltid osams. I denna rutin ligger något vilsamt.

Men den här gången blev det krångligare än vanligt. Det var en av de där bedrägliga soldagarna för några veckor sedan, före den stora snölossningen, då alla trodde att våren hade kommit.

ANNONS

Vi gick från Vasaplatsen, under lindarnas spret, nedom de stränga smala 1880-talsfönstren, där jag alltid tror att tiden har stått stilla, så att någon timmerhandlare i rutig engelsk kostym ska stå med lurig min och titta ut medan han använder Bells nya uppfinning för att telefonera en order om nya pitprops som ska med ångbåt från Skeppsbron till Tilbury för vidare befordran till kolgruvorna runt Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch. Och vid salongsbordet sitter hustrun i sidenblus med fårbogsärmar och läser en ny bok av den farlige Darwin.

Men på Vasagatan var det alltså 2023 och mitt lunchsällskap och jag gick i spårvagnsbruset och utanför Röhsska museet var det alltså klippt igen. Vi var osams innan vi ens hade hittat något att äta. Han är historiker. Jag bad honom att följa med in och titta på ett babyloniskt lejon i bottenvåningen. Han svarade då, helt naturligt, i de soliga och vispiga vårvindarna, att han bojkottade Röhsska museet. Han berättade sedan att han numera bojkottar ett flertal museer.

– De är fulla av stöldgods, sa han.

– Men inte Röhsska museet, sa jag.

– Alla dom kinesiska grejerna.

Jag samlade mig nu hjälpligt, för detta är ett ämne som jag någorlunda känner till. Thorild Wulff gjorde på 1910-talet en legendarisk skurkresa till Kina och fick med sig porslin och gonggongar och bråte. Sedan försvann han märkligt nog på en polarexpedition. Han var en rastlös man. Jag sa:

ANNONS

– Men kineserna vill ju inte ha tillbaka grejerna.

– Det spelar väl ingen roll. Det är avsikten som räknas.

– Men alla som har haft avsikter som räknats är ju döda sedan hundra år.

Han såg allvarlig ut. Femmans spårvagn brusade förbi på Avenyn som ett mycket strängt postkolonialt utropstecken. Han frågade med sammetslen röst:

– Hundra år. Så då tycker du kanske inte heller att British Museum ska återlämna Rosettestenen till Egypten?

Det var en fälla som jag var fast besluten att inte trampa ner i. Jag är nämligen av den förstockade och kolonialistiska och eventuellt rentav rasistiska ståndpunkten att Rosettestenen bör stanna i London.

Att skicka Rosettestenen till dagens Egypten – som har föga att göra med faraonernas Egypten – känns ungefär lika rimligt som att British Museum skulle återlämna samiska trolltrummor till Nationalmuseum i Stockholm eller totempålar till Smithsonian i Washington. Det blir liksom fel mottagare.

Det blir som skulle Dunder-Karlsson återlämna guldpengarna till Blom.

Men eftersom jag alltid är mycket klok på våren sa jag inte detta. Ty jag hade en stark känsla av att himlen då skulle falla ner över mitt huvud. Och just denna dag stod alltså himlen hård och glasblå över Vasagatan. Så jag sa, i mitt tycke finurligt:

ANNONS

– Om jag hittar något argument som får dig att gå med på att du har fel, bjuder du då på lunch?

– Naturligtvis, sa han och tittade på mig med sina vattniga och humorlösa ögon.

– Tycker du, sa jag, att allt som har tagits under oklara omständigheter bör återlämnas?

– I princip. Ja.

– Vad tycker du till exempel om Silverbibeln som roffades av svenskarna i Prag på 1640-talet?

– Den ska vi förstås lämna tillbaka till Tjeckien.

– Ska vi lämna tillbaka även annat som vi roffade åt oss i mitten av 1600-talet?

– Ja.

Vi hade nu nått hörnet av Valand och jag visste att jag hade vunnit.

– Okej, sa jag. Då tycker du kanske att vi också ska lämna tillbaka Halland?

Vårvindarna föste kvistar och kolapapper över Kungsportsavenyn. Han behövde inte många sekunder. Kanske fem. Definitivt mindre än tio. Mer var Halmstad, Varberg, Falkenberg, sanddynerna vid Mellbystrand och Per Gessle inte värda.

– Ja ja, sa han otåligt. Men lämna tillbaka Halland då.

Han är, som sagt, mycket sträng.

Jag betalade lunchen.

Missa inget från GP Världens gång!

Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

ANNONS