En dag i slutet av 1970-talet träffades rocksångaren Bruce Springsteen och författaren Stephen King för första gången. De befann sig på en restaurang någonstans i New Jersey.
Medan de satt där och pratade närmade sig en ung söt tjej – enligt King ”som sprungen ur en Springsteen-låt” – deras bord. En autografjägare, antog de båda. Springsteen drog vant fram sin penna. Men flickan riktade sig åt andra hållet och sa:
– Är det inte du som är Stephen King?
Hon sträckte fram sitt autografblock till honom.
Det var ett av de bästa ögonblicken i mitt liv, konstaterade King många år efteråt.
Cirka femton år senare utspelade sig en snarlik situation i Trollhättan. Nu var det Lasse Åberg och jag som satt vid ett restaurangbord. Vi hade just hängt vår stora vandringsutställning ”Seriekopplingar” på ett galleri i staden.
En yngling, cirka sjutton år gammal, kom släntrande åt vårt håll och Lasse som då befann sig på höjden av sin popularitet i Sverige suckade lite uppgivet och gjorde sig redo med pennan. Då ställde sig ynglingen i givakt framför oss och brast ut i följande monolog:
– Klotjohans morbror var ute och åt varm korv härom aftonen. Han betalade med en hundralapp. Korvgubben blev mycket bekymrad, för han kunde inte ge tillbaka på en sådan stor sedel. Slutet blev att morbrodern måste sätta i sig korv för hela hundralappen. Han stönade och åt för 18:75, alltmedan han yttrade sig ärekränkande om korvgubben. Sedan knogade han arg hem med resten av korvarna förpackade i hatt och fickor. Han och Klotjohan fick äta korvar i fjorton dar och ledsnade rysligt på dylik föda. De gör numera långa omvägar vid blotta åsynen av en varm korvgubbe.
Ynglingen avslutade sitt oväntade anförande med att säga:
– Tack, Sture, för din bok om Klotjohan, jag kan den utantill. Får jag be om din autograf?
Han gav mig ett papper, som jag signerade. Ögonblicket därpå var han borta.
Lasse var lamslagen av häpnad. Jag fann mig rätt snabbt och insåg vad det var frågan om: år 1980, hade jag sammanställt en bok med Torvald Gahlins gamla tecknade serie ”Klotjohan”, känd för sina särpräglade gubbar och sitt omständliga och komiskt högtidliga språk. Men aldrig hade jag kunnat ana att den skulle komma att göra ett så formidabelt intryck på en tonåring i Trollhättan.
Detta ögonblick i min mustascherade väns liv var nog fullt jämförbart Stephen Kings stora stund med Springsteen i New Jersey.
Jag har fått skriva åtskilliga autografer genom åren, särskilt intensivt har det blivit när jag signerat böcker på Bokmässan och i bokhandeln. För det mesta använder jag min vanliga handstil, men en del personer kräver med viss skärpa att jag ska sätta ”ringar” på S:et i förnamnet och H:et i efternamnet – som i PS-rutan.
Lasse Åberg å sin sida har inte kunnat ta många steg i tillvaron utan att drabbas av autografjägare i alla åldrar; på senare år har allmänheten dessutom börjat tilltvinga sig selfies. En gång fick Lasse ett erbjudande av företagsam ung man:
– Du, kan jag få din autograf?
– Naturligtvis.
– Är det okej om jag kränger den på Blocket? Du får hälften!
Lasse passar själv på att ta en autograf då och då. För många år sedan råkade han befinna sig på Teatergrillen i Stockholm. Där några bord bort upptäckte han Sickan Carlsson, som, vilket inte alla vet numera, var en superstjärna inom svensk film på 1940- och 50-talen.
– Vågar jag gå dit och be om en autograf? funderade Lasse.
Medan han satt där och försökte samla mod reste sig Sickan Carlsson och kom fram till Lasses bord:
– Hejsan, kan jag få en autograf av dig?
Detta ögonblick i min mustascherade väns liv var nog fullt jämförbart Stephen Kings stora stund med Springsteen i New Jersey.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
