Jag är inget vidare på sociala medier. Jag tycker inte ens att de är särskilt sociala.
Jag är exempelvis av den medeltida uppfattningen att det är socialt att äta en baconsmörgås på Kafé Skogen med en glad gubbe. Jag tycker inte att det är det minsta socialt när det dyker upp en glad gul gubbe utan bacon i min mobiltelefon.
Jag ligger alltså hopplöst efter.
Medan jag skriver detta får jag förresten ett meddelande som ser ut som ett litet gult spöke från en för mig okänd Albin som säger att vi har ”2 + gemensamma vänner”.
För mig är Facebook som Belfast. En gammal stjärnkåsör skrev om Belfast att staden var så tråkig att handlarna placerade varor i skyltfönstren blott för att de ryktesvis hört att handlare i andra städer placerade saker i skyltfönster. Men de förstod själva inte skyltfönstrets idé, och följaktligen blev handlarnas i Belfast skyltfönster meningslösa och tråkiga.
Längs vägkanten har denna fiskbil lämnat ett vackert spår av lådor med makrill, torsk och kolja.
Jag är som handlarna i Belfast. Jag har ryktesvis hört att andra människor – rentav journalister – placerar berättelser på Facebook. Men jag har aldrig riktigt förstått varför.
Inte förrän i fredags.
I fredags förstod jag. I fredags klev jag, tre decennier efter resten av mänskligheten, in i den digitala tidsåldern.
Det var ett fotografi. Jag såg det och tänkte: Facebook.
Jag har aldrig tidigare tänkt så, men så har jag också – halvt omedvetet – letat efter detta foto i hela mitt vuxna liv.
Fotografiet är taget i Mölndal år 1937.
Det föreställer en skåpbil som har kört i diket. Det är en fiskhandlares skåpbil. Längs vägkanten har denna havererade fiskbil lämnat ett vackert spår av lådor med makrill, torsk och kolja.
Följaktligen fick jag möjlighet att skriva den bildtext som jag längtat efter att få skriva sedan jag i augusti 1993 för första gången klev in på Göteborgs-Postens redaktion:
Fiskbilen har krockat. Det blev en laxskada.
Det blir roligare muntligt.
Och för första gången i mitt liv kände jag alltså starkt att situationen krävde Facebook. Det var en märklig känsla att erfara – ungefär som när jag en gång som åttaåring slickade på ett strömförande viltstängsel: ett obehag som man känner ett starkt behov av att upprepa.
Jag har i detta ögonblick – när dessa rader skrivs – mottagit drygt 50 fiskbilsvitsar som reaktion på denna bildtext, sammanfattningsvis:
Chauffören är torsk. Det lönar sej. Jag har gått på hajschool. Hur många lax kostade bilen. Koljan läckte ut. Det ser mört och benigt ut. Bilen föll på fjällsidan. Om två grusbilar krockar - är det då en singelolycka. Det var lutfisk. Kanske var det en elbil som fick sladd.
Eller: Vägen var för guppy.
Jag har nu drabbats av giftet. I morse ertappade jag mig själv med att skrolla igenom Göteborgianaredaktionens interna bildarkiv (4 000 bilder) i jakt efter nya fiskvitsbilder. Jag fann ett fotografi från Göteborgs fiskhamn. Det var från år 1926. En mycket ovanlig fisk hade fångats: Acipenser sturio.
Jag kände en stilla lycka över att kunna skriva:
I Göta älv vill man inte ha en fisk som stör.
Fler fiskvitsar kan jag tyvärr inte. Men om behovet blir påträngande kan jag ju alltid vända mig till nätet.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
