Det kom lite som en chock när jag förstod just hur mycket göteborgska jag egentligen pratar. Den tabletten var inte helt lätt att svälja. Ni måste förstå att så länge jag kan minnas har jag aspirerat till att tillhöra om inte den högsta toppen inom kultureliten så åtminstone någon slags kulturell övre medelklass svävande mellan Casper Jarnebrink och Horace Engdahl. Samtidigt härstammar jag från de karga och vindpinade öarna i norra skärgården. Saltstänk, fiskrens och grankrig är min arvedel. Så jag hade ju så att säga lite att jobba med.
Efter flytten från ön jobbade jag hårt med att slipa bort min dialekt. I min naivitet trodde jag att om bara det värsta ömålet trycktes undan kommer jag automatiskt att låta som ett nyhetsankare från Södermanland. Vad som i själva verket hände var att den bohuslänska rotvälskan geggades ihop med mina nya omgivningars (Linnéstaden) tungomål och blev någon slags supergöteborgska bred som en motorväg i Berlin. Och nu är det lite för sent att koppla om sladdarna i lillhjärnan.
Så över cocktailbär på olika balkonger i huvudstaden, inte sällan ägda av företag och människor var namn slutar på ”onnier”, har jag förstått att min dialekt får Sten-Åke Cederhök att framstå som Edward Blom i jämförelse.
Till den milda grad att man blir lite av en attraktion. På en av de där snofsiga mingelfesterna i kulturbranschen stod jag och pratade med några bekanta som ville röka cigaretter. Det kvittar hur över axeln bruk av nikotin ses, det bildas alltid ett rökhörn någonstans. En kvinna kommer fram om undrar försynt om det är här man röker. Jag svarade jakande vilket föranledde att hon bara tittade på mig, skrattade rakt ut och i en kombination av chock och häpnad ropade:
– HA, GÖTEBORG!
Det kan vara en omedveten efterkonstruktion men i mitt minne pekar hon på mig också. Som om jag vore en förrymd cirkuselefant.
Jag har förlikat mig med det faktum att hur mycket jag än vill framstå som en samtida europeisk intellektuell kommer jag för alltid låta som en varvsarbetare på 70-talet som har arbetskamrater kallade ”Emaljögat”, ”Skit-i-handfatet” och ”Porr-Birger”.
Med åren har lärt mig att göteborgskan har en del fördelar. Man blir automatiskt lite skön. Ponera att jag utför en uppgift på fel sätt. Då är det bara att vrida på den göteborgska charmen och vad som än skett (eller inte) blir ganska snart förlåtet. Ingen kan vara arg speciellt länge på en göteborgare. Lite go dialekt ihop med en rejäl dos glimt i ögat är oemotståndligt. OBS! Det här fungerar bara på stockholmare. En annan göteborgare genomskådar detta trick direkt.
Det kan vara en omedveten efterkonstruktion men i mitt minne pekar hon på mig också. Som om jag vore en förrymd cirkuselefant.
Faktum är att det gått så långt att jag utvecklat en viss beskyddarinstinkt runt min grova dialekt. Jo, jag förstår att anledningen till att stockholmare anser att jag pratar lite roligt är för att det helt enkelt låter lite bonnigt. Detta bjuder jag på. Vad jag inte accepterar är att någon från till exempel Kalmar eller Vetlanda gör sig lustig på min dialekts bekostnad. Då släcks glimten i ögonvrån och munnen blir till ett iskallt streck. Ursäkta mig, men om du inte kan säga ”r” får du inte börja gagga om att dra tillbaka klockan två år. Någon som växte upp på en gård i Grums och som inte åkte rulltrappor första gången förrän hen var nitton gör bäst i att hålla sin Weiron i ottan-imitation för sig själv nästa gång det är Way out west.
Så är du född och uppvuxen i Vasastan i Stockholm får du tycka att jag pratar lite roligt hur mycket du vill. Innerst inne vet jag att du tycker att jag är ganska ”soft”. Alla andra kan, som vi säger i Masthugget, ta å sätta saj!
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
