Häromdagen träffade jag en gammal vän ute på stan. Vi blev så himla glada att se varandra. Det var kanske ett år sedan vi sågs senast. Vi tog en fika och pratade om allt som hänt.
En annan kompis träffar jag bara ute i skärgården under semestern. Men då ses vi å andra sidan nästan varje dag. En gång stötte vi på varandra i centrum under vintern vilket kändes så himla konstigt att vi knappt hälsade. Ytterligare en annan kompis bodde de första trettio åren av vår vänskap på andra sidan landet. Nu bor han på Hisingen. Ändå ses vi nästan aldrig. Dock skickar vi meddelanden dagarna i ända. Till den milda grad att mina närmaste kan bli lite irriterade.
”Vad det plingar i din telefon hela tiden! Chattar du med Pidde igen?”
Om man får tro folk som slänger sig med den diskussionsvinnande allroundfrasen ”forskning visar” gör jag och mina vänner helt fel. Vi är för få, träffas för sällan och pratar om fel saker. Det gör mig stressad. Hur hinner folk med att arbeta, umgås med familjen, städa, handla, laga mat, träna, läsa böcker, kolla på tv, lyssna på musik och sköta sin hygien om man utöver det även ska underhålla jättemånga vänskaper?
Är det bara jag som bara har tjugofyra timmar i mitt dygn eller har jag dragit en nitlott någonstans? Vill även som oförlöst sång- och dansman vänligt men bestämt avvisa epitetet ”introvert.”
Min poäng är att det i rimlighetens namn inte kan handla om mängden vänskap. Utan kvaliteten på den.
Är man, handen på hjärtat, inte lite glad att man numera slipper några av de vänner man en gång hade?
Visst finns det personer från vårt förflutna som vi innerst inne önskar att vi inte träffat över huvud taget? Eller åtminstone gled ifrån tidigare?
”Varje helg är det samma sak. Du börjar supa, blir arg och förolämpar någon och sen får du stryk.”
Jag hade en kompis som delade mitt intresse för serietidningar och gamla dåliga skräckfilmer. Sådana är sällsynta. Jag tänkte ofta att det var så himla trevligt att man äntligen hittat någon man kan titta på ”The hideous sun-demon” eller ”War of the colossal beast” med. Som inte började gnöla om att dåliga specialeffekter eller att filmerna var i svartvitt. Sedan hände något jag inte riktigt hade räknat med. Han blev nazist. Utöver samtalen om skräckfilmer och serietidningar kom allt oftare Hitler på tapeten. Den vänskapen rostade inte snabbt nog.
Eller den glade, snälle och tystlåtne killen som alltid var pigg på fest. Var man än hamnade på helgerna var han där. Tyvärr följde varje kalaskväll samma mönster för hans del. För varje öl han drack blev han surare och argare. Till slut satt han och muttrade om att han ville ”krossa någons knäskålar.” Sedan fick han stryk eftersom han sagt det där om knäskålar till fel personer.
En gång gaddade alla vi andra kompisar ihop oss och gjorde en spontan ”intervention.”
”Har du ens kul?”
”Varje helg är det samma sak. Du börjar supa, blir arg och förolämpar någon och sen får du stryk.”
”Kommer du ihåg den gången i Hultsfred när alla på campingen blev så förbannade på dig att de rev ditt tält och du somnade med ansiktet i en lerpöl?”
”Det är gott med öl” svarade han och ryckte på axlarna.
Eftersom vi var tanklösa drängar på en skärgårdsö tog vårt moraliska övertag slut någonstans där och vi började festa själva. Hur den kvällen slutade kan ni räkna ut själva.
Jag ska nog inte ens gå in på skolkamraten som långt efter att vi tappat kontakten åkte fast för att han försökt mörda någon på ett hotell.
Efter att jag och min kompis från början av det här kåseriet fikat klart hojtade vi ”det här var himla trevligt” och gick åt varsitt håll. Det dröjer förmodligen ett år innan vi ses igen. Och det är helt okej.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
