Den finlandssvenska poeten Edith Södergran föddes i St. Petersburg till svenskspråkiga finländare med rötter i Närpes i Österbotten. Hennes skolgång i Ryssland var på tyska och under sin korta levnad kom hon att lära sig sju språk, även om hon senare valde att nästan uteslutande skriva på svenska. Åren som vuxen spenderades huvudsakligen i Raivola i dåvarande finska Karelen, där man på den tiden huvudsakligen talade finska och ryska.
Att betrakta Södergran som ett uttryck för nationalismens triumf över multikulturalism i Sverige kräver att man frånser en hel del fakta. Det är dock precis vad Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson gör.
Efter två års arbete har Sveriges kulturkanon offentliggjorts. Listan på hundra betydande kulturuttryck för Sverige säger Christiansson i Aftonbladet (9/3) är: ”en bekräftelse för den öppna nationalism som jag och Sverigedemokraterna står för”.
Mycket kan sägas om Sveriges kulturkanon. Hur den ska implementeras är nog det mest betydelsefulla. Det, och huruvida det var värt 8 miljoner från skattebetalare för att få fram en lista som – i alla fall vad gäller litteraturen – skulle kunna hämtas från en grundkurs i litteraturvetenskap.
Att använda dem som exempel på nationalismens triumf kräver antingen stora bildningsluckor eller att man tar befolkningen för idioter.
Tittar man på verken utan de nationalromantiska glasögonen är det dock tydligt att den betydande kulturen för Sverige är ett uttryck för ett multikulturellt arv. Något som inkluderandet av Edith Södergran är det tydligaste exemplet på.
Södergran var trots allt inte svensk, och som Agneta Rahikainen, doktor i litteratur, påpekar saknade hon relation till Sverige.
En av diktarna som representerar svensk litteratur tillsammans med Edith Södergran är Gunnar Ekelöf. Ekelöf spenderade mycket av sina ungdomsår i Frankrike där han tog intryck av den franska surrealismen och symbolismen. ”Eufori” ur ”Färjesång” (1941), Ekelöfdikten som ingår i kanon, är knappast ett monokulturellt verk.
August Strindbergs ”Giftas” (1884) vilken ingår i kulturkanon kommer inte från ett författarskap sprungen ur svensk blod och jord. Såsom andra kulturskapare på listan tog Strindberg intryck från olika delar av världen, levde stora delar av livet utanför Sverige, läste på flertalet språk och skrev på bland annat franska och danska.
Strindbergs verk är, liksom Gunnar Ekelöfs och Edith Södergrans, fullkomligt avhängig en mångkultur. Att använda dem som exempel på nationalismens triumf kräver antingen stora bildningsluckor eller att man tar befolkningen för idioter.
Sveriges kulturkanon är ett nationalistiskt projekt, men ett som enbart lyckas om nationalisterna får styra narrativet. Tidö-regeringen och Sverigedemokraterna må tro att de med sin kulturkanon har gett en definition av svensk kultur. För den med någorlunda expertis på kanonens olika områden är det dock tydligt att vad de menar är svensk kultur i själva verket är en följd av mångkultur.
