Äntligen stod kanonkommitténs ordförande bakom presspodiet. Pressuppbådets huvuden lyftes. Så, där var han ändå!
Efter två milt sagt stormiga år med avhopp och återkommande provokationer från Lars Trägårdh var det alltså dags att presentera de hundra verk och företeelser som ska ingå i den svenska kulturkanon som Tidö-regeringen vill ska fungera som ”ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering”.
Slutresultatet? Jo, men det är ju en lista som känns … trevlig och förhållandevis intressant. Visst är jag principiellt skeptisk till ett brett kulturbegrepp som rymmer allt och inget. Men nu är det begreppet man har valt att arbeta med, där man lyfter fram (minst femtio år gamla) ”verk och referenspunkter som format Sveriges kultur och historia”. Det innebär alltså att ”Jazz på svenska”, Heliga Birgittas uppenbarelser och Rosa Taikons första bok om Katitzi får samsas med kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för både män och kvinnor, kakelugnen och Ikea Älmhult.
Och därmed får man väl också hoppas att det två år långa käbbel som förs på kultursidorna nu läggs till ända. Oavsett den egna ståndpunkten hade projektet kunnat sätta i gång nödvändiga samtal om vad vi värderar, varför vi gör det och hur dessa värden ska värnas.
Och nog hade vi kunnat förvalta den entusiasm som projektet kulturkanon.se tydligen väckt på ett bättre sätt?
Men detta har lyst med sin frånvaro. De fördjupande samtal som faktiskt har förts i den matnyttiga antologin ”Kanon ifrågasatt” (2009) eller det specialnummer som Tidskrift för litteraturvetenskap nyligen gjorde på ämnet tas inte i bruk. Och nog hade vi kunnat förvalta den entusiasm som projektet kulturkanon.se tydligen väckt på ett bättre sätt?
Att besöka sidan och slumpa fram de inskickade förslagen är faktiskt förvånansvärt kul – det bildade och det förväntade samexisterar med det folkliga och långskotten. Planschverket ”Suecia antiqua et hodierna” och P.D.A. Atterboms ”Lycksalighetens ö” samsas med långburken (”Vad är väl svenskare än en ljummen, handuppvärmd stålbaguette en sen midsommarafton?”) och den amerikanske serietecknaren Don Rosas berättelser om farbror Joakim, där Sverige-kopplingen tycks bestå i att ”Sverige har en lång tradition av att värdera serier som en seriös konstform”.
Om detta hade man kunnat säga något intressant. I stället har vi fått ett förutsägbart kulturkrig.
Trist. För trots att jag hör till de vänsterblivnas skara så tycker jag faktiskt att kunskap om en kanon spelar roll. Inte därför att den skulle vara särskilt användbar för att bygga gemenskap, sådant måste göras organiskt och underifrån om resultatet inte ska bli auktoritärt, men väl för att förstå det sammanhang vi ingår i och varför vår samtid ser ut som den gör. Också bland högskoleutbildade människor kan man idag stöta på ganska anmärkningsvärda kunskapsluckor om den egna intellektuella och kulturella historien.
Det är knäckfrågan för om ett kanonprojekt som bäst är meningslös symbolpolitik eller faktiskt kan fylla en funktion.
Ska vi kunna prata om nittonhundratalets politiska och intellektuella landskap är det bra om vi är på det klara med att ”den svenska värdenihilismen” inte handlar om att svenskar skulle vara särskilt omoraliska utan om Uppsalafilosofen Axel Hägerströms tänkande, som haft stort inflytande på den svenska socialdemokratin.
Den här texten inleddes med en allusion på Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga”. Vissa läsare tog den direkt, andra gjorde det inte. Spelar det någon roll? Är det bara ett uttryck för bildningsprål från en jobbig jävla kulturjournalist eller en rimlig förväntan på vissa gemensamma referensramar? Det är knäckfrågan för om ett kanonprojekt som bäst är meningslös symbolpolitik eller faktiskt kan fylla en funktion.
Så tja, den hundra titlar långa listan känns inte som fascism och säkert kan den fungera som ett fönster in i det svenska samhället och historien. Men den kommer förstås inte lösa de allvarliga problem som landets kulturbärande institutioner kämpar med i detta nu – och ett kulturarv som inte traderas aktivt upphör så småningom att finnas till.
Visst föreslår kommittén att en självständig kanonstiftelse ska bildas och lämnar ett interimsförslag om (helt nödvändiga) ”stimulansbidrag till länsmuseer och andra kultur- och kulturarvsinstitutioner”. Fint om det blir av, men jag håller inte andan.
Som kulturministern Parisa Liljestrand förklarar, inte utan irritation, är den kommande budgeten ju redan spikad. Om det leder till något framöver är för tidigt att säga. En tillfällig webbplats ”för förmedling av kunskap och kanon” låter däremot som ett billigt, om än rätt meningslöst, förslag som borde kunna bli till verklighet. Showen är över. Bäst så kanske.
