Owe Nilsson: Thorild Wulff – äventyrare och tjuv

Den självutnämnda rövarhövdingen Thorild Wulff stal och lurade präster – och hans erövringar blev grunden i Röhsska museets samling. Owe Nilsson har skrivit om en bortglömd göteborgsk upptäcktsresande som Röhsska fortfarande verkar skämmas över.

ANNONS
|

På förmiddagen den 1 juni 1916 reser botanikern och upptäcktsresanden Thorild Wulff till Spetsbergen för att ansluta till polarforskaren Knud Rasmussen. Syftet är att kartlägga de sista outforskade delarna av Grönlands nordkust.

Han kommer aldrig hem igen.

Omständigheterna kring hans död har aldrig klarlagts. Kvarlevorna efter honom har inte återfunnits, trots flera försök. Dog han av svält och umbäranden? Sköt han sig? Mördades han av sina medresenärer? Bland inuiterna och i de danska bosättningarna talades det om kannibalism under expeditionen.

Äventyraren och samlaren Wulff var vid den här tiden en av de mest kända personerna i Sverige. Vännen Albert Engström skrev minnesorden i Dagens Nyheter:

ANNONS

“I honom dog ett verkligt energiknippe, men sönderslitet av en obeveklig längtan att göra något, handla, resa, traversera ett jordklot som strängt taget hade för små dimensioner för honom.”

Hur många känner till honom i dag?

Han föds den 1 april 1877 i Göteborg. Längtan ut i världen vaknar tidigt och kom sannolikt från faderns släkt som varit sjöfarare i generationer. 1894 inleder han studier vid Lunds universitet och redan året efter, vid 18 års ålder, vistas han i huvudsak utomlands för att samla in växter. Hans huvudämne är botanik, som han också ska disputera i.

Han beskriver sig som arbetarvän och skriver för Arbetet och den anarkistiska studenttidningen “Hej!!” Ett utrop han ska använda livet igenom i brev och dagböcker.

Äventyrarens rastlöshet och vetenskapsmannens noggrannhet präglar hans personlighet livet igenom. Samma dag som han “halvdöd” skriver avskedsbreven till sina föräldrar och dottern från Grönland dikterar han en botanisk översikt över vegetationen.

I Lund ansluter han till radikala studenter som tar ställning för arbetarrörelsen. Han beskriver sig som arbetarvän och skriver för Arbetet och den anarkistiska studenttidningen “Hej!!” Ett utrop han ska använda livet igenom i brev och dagböcker.

Han blir nära vän med bland andra Albert Engström, socialisten Bengt Lidforss, som blir kär i Wulff, poeten Emil Kleen och Axel Wallengren (Falstaff Fakir).

Senare blir han också vän med August Strindberg, vars bok ”Jardin des Plantes” Wulff sågar vid fotknölarna i en recension.” Inferno”, som samtiden avvisar, hyllar han däremot.

ANNONS

Strindberg skriver om Wulff i ”Ockulta dagboken” och uttrycker förståelse för Wulffs “sjuka”. Wulff drabbas återkommande av svår nedstämdhet och depressioner och försöker vid ett tillfälle ta livet av sig men räddas sannolikt till livet av studentkamraten Karl Petrén och Bengt Lidforss.

Det mesta tyder på att Wulff var manodepressiv, vilket i dag kallas bipolär. I det dekadenta studentlivet i Lund ådrar han sig dessutom tidigt syfilis, som han får dras med hela livet.

1897 får han en förfrågan om att följa med på Andrées polarexpedition till Spetsbergen. Där hade allt kunnat ta slut. Men han blir kvar på marken, och först två år senare deltar han i en annan polarexpedition, som är nära att kosta honom livet.

Det är resorna i det stora landet i öster som ska få bestående följder för hemlandet, inte minst för Göteborg.

Vid sidan av alla botaniska fynd han gör och som ska ge honom doktorsgraden i botanik, får Wulff med sig en bit av Andrées störtade ballonghus.

Under sitt relativt korta liv hinner Wulff med upptäckts- och insamlingsresor till Island, Grönland, Tyskland, Italien, Österrike, Indien, Mongoliet, Tibet, Japan, Indonesien (han introducerar batik från Java i Sverige) och Kina.

Och det är resorna i det stora landet i öster som ska få bestående följder för hemlandet, inte minst för Göteborg.

1912 får han, efter att själv ha anmält sig som “röfvarhövding”, i uppdrag av det nybildade Röhsska museet (som fortfarande bara finns på papperet) att inleda en uppköpsexpedition till Kina.

ANNONS

Konst och konsthantverk är inte hans expertområde. Men efter 18 dagars studier på museer i Köpenhamn, Hamburg, London och Paris anser han i alla fall själv att han är väl lämpad för uppdraget och ger sig iväg.

Han kommer att vistas i Kina i ett och ett halvt år (och ger sig sedan direkt iväg till Japan). 1914 anländer de sista lådorna med föremål till Masthuggskajen i Göteborg. Två år senare öppnar Röhsska museet och kan visa Sveriges första permanenta utställning av kinesiskt konsthantverk.

Av de närmare 3 000 föremål Wulff får hem hamnar 2 000 på Röhsska och blir själva fundamentet för museet. I dag finns cirka 700 föremål kvar, resten har avyttrats. Cirka tusen föremål hamnar på Etnografiska i Stockholm. Samlandet av kinesiskt porslin och konstföremål hade förekommit i Sverige sedan 1600-talet, men var bara förunnat kungligheter och välbärgade. Nu får för första gången allmänheten ta del av de unika föremålen. Och de bär fortfarande upp Röhsskas östasiatiska avdelning.

Men var är Thorild Wulff? I museets bokshop finns en påkostad bildkatalog över föremålen som Wulff samlade in, sammanställd av kulturhistorikern Ritwa Herjulfsdotter, som också skrivit en liten biografi över Wulff, “Äventyraren som försvann”. Den och Wulffs dagbok från Kinaresan är källor för den här texten.

ANNONS

Även om man anar av boken hur Wulffs inköp ibland kunde gå till, förbigår författaren merparten av vad Wulff själv beskriver i sin dagbok, eller omnämner det som “skrönor”. Till skillnad från Herjulfsdotter återkommer Wulff ständigt i sin dagbok till hur han köper av tjuvar, själv rövar och stjäl föremål eller lurar präster och lokalbefolkningen. Något han genomgående skryter om. Exemplen är otaliga.

Att moralisera över Wulffs metoder eller att museet ställde ut föremålen är meningslöst. Han var en man av sin tid och långt ifrån ensam i sin koloniala och paternalistiska attityd.

Men inte ens något av det lilla som skymtar i Herjulfsdotters bok syns i utställningen i museet. Allt som sägs i en kort text i utställningen är att Wulff ledde en expedition till Kina för att köpa konstföremål.

På andra sidan väggen sitter en text om bildandet av UNESCO och arbetet med att förhindra handel med kulturföremål och att Röhsska är medveten om att det i dag är olagligt att bedriva handel med andra länders och folkgruppers äldre kulturföremål.

Någon koppling till Wulff görs inte. Det är som om museet 111 år efter att han gav sig iväg fortfarande skäms över honom. Det är svårt att förstå varför. Att moralisera över Wulffs metoder eller att museet ställde ut föremålen är meningslöst. Han var en man av sin tid och långt ifrån ensam i sin koloniala och paternalistiska attityd.

ANNONS

Men Wulffs resa, hans sätt att förvärva föremålen och synen på det då sönderfallande riket i öster, är en del av svensk kulturhistoria, och framför allt en del av museets historia. Den mycket vackra utställningen som i dag kan beskådas skulle bli ännu rikare och intressantare om Wulffs eskapader togs med. Och Röhsska borde för övrigt ge ut Wulffs dagbok. Den senaste utgåvan gavs ut 1966 i Göteborgs Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälles handlingar och är i dag mycket svårt att få tag i.

Owe Nilsson, Frilansjournalist

Ur Thorild Wulffs dagbok 1912:

13 sept. “Nå, förrästen äro nog inte kineserna häller Guds bästa barn, men det är inte jag häller, så vi kunna på den punkten ta hvarandra i hand.”

30 sept. “Det är högst i 10 fall af 100 som man träffar oskuldsfulla idioter, som man kan skojavid inköpen.”

2 okt. “Jag skall om några veckor återvända till detta tempel för att försöka stjäla 2 väldiga stenlejon och lite annat lösöre …”

3 okt. “Ett öfvergifvet litet templ med fint tegel sågs också denna dag och skall sköflas en annan gång. Hej!”

10 okt. “Medan Nyström grälade med folket i förra byn, passade jag på och stal 5 urgamla snidade beläten ur ett närbeläget tempel. Hej.”

11 dec. “ boy, som är en pigg pekinges, har försökt på olika vägar få köpa belätena, men det tyckes omöjligt. Återstår tydligen blott att helt resolut taga dem.”

17 dec. “Det är ungefär som om kineserna skulle komma till Stockholm och i nattens dunkla timma bära bort Carl XII och föra honom till Peking. Lyckas detta skurkstreck, så anser jag min Kina-expedition synnerligen lyckad.”

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Göteborgs museer kämpar med höjda hyror

LÄS MER:Recension: ”Upplösning” examensutställning med konsthantverk av kandidat- och masterstudenterna på HDK-Valand

LÄS MER:Recension: ”Nordiskt mode nu: Stickat och tryck” på Röhsska

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS