Sofia Larsson: Skolbibliotekariens dagbok – så ser Sofia Larssons vecka ut

Läskrisen bland unga är ett enormt misslyckande, skriver sex kulturchefer i ett gemensamt upprop. Sofia Larsson är skolbibliotekarie på Svartedalsskolan i Länsmansgården. Detta är hennes jobbdagbok från en skolvecka i september.

ANNONS
|

Måndag, 4 september, Svartedalsskolan

Ännu en vecka startar med det nätta uppdraget att få barn att tillskansa sig litteratur på ett adekvat sätt. Jag hade ynnesten att få träffa nya fyror i dag. De är magiska. Känner sig stora men snittlängden är väl tre äpplen.

Vissa vill kramas, vissa är blyga men glada i hågen sprider de ut sig i biblioteket med “Norrsken”, “Handbok för superhjältar” och “Amulett”. Det är nu mitt arbete börjar. Där trygga omlästa serier tar slut tar mitt uppdrag vid. Mot åldersadekvata kapitelböcker, att öva på förmågan att läsa längre och mer, uthållighet.

”Man får ta två”, säger jag, jag tänker INTE vara den som kill their vibe. Jag har hört att det finns sådana som tvingar bort barn från vissa böcker. Men jag är cool. ”Jajjamän kompis, klart du ska läsa ’Tills alla dör’” säger jag. För jag vet, trippandes lite blygt kommer hen komma tillbaka imorgon och säga “den var nog för svår” och då får jag säga ”Kom här, vi kollar ifall vi hittar något annat”.

ANNONS

Okej, det var fyrorna. Femmorna next. De har växt, de kommer och är lite vana. Lite stora. “Finns del två”? Kanske! Jag tackar mitt otroligt avancerade minne som går efter färg, vant drar jag naglarna över ryggarna och vips, där var den. ”Schhhhhh! Vi ska läsa”, säger jag. ”Inte prata. Pratar ni så vet jag att ni inte läser. Man kan inte göra det samtidigt. Hjärnan funkar inte så”. ”Okej då”.

Det är ljuvligt. Det är lugnt, det är tyst. Bladen som vänds. Mitt i skolans brusiga brus sitter vi tillsammans i en sådan underbar tystnad. Var är de någonstans? Är de på en fotbollsplan strax före match? Är de i en mörk skog med mystiska djur? Är de mitt uppe i ett bråk mellan två bästisar. De får en stund vara i en annan värld. Ja, och här kommer det: utan blått sken från en skärm som spyr ut alldeles för mycket skit.

Bambarast och mitt vanliga gäng glider in. Många nior. Gud hur långa är ni ens. Jag minns ju när du var kortare än mig. Stadiga basröster jiddrar tillbaka och jag kommer på – just det, nu är boken du ville ha här! Vi diskuterar inte sommaren så mycket. Alla har haft det lite för olika. En hade varit ganska hungrig. Kniven i hjärtat.

ANNONS

Mina kollegor ser trötta ut på eftermiddagen, jag med.

Fakta: Svartedalsskolan

Svartedalsskolan ligger vid Norra Biskopsgården. Under 2021 nådde 34.2 procent av skolans sjätteklassare kunskapskravet och 36.2 procent av niondeklassarna.

Källa: Skolkollen

Tisdag, 5 september

Källkritik med årskurs 8. Vi hamnar i samtal kring koranbränningar. ”Sofia, du vet att ni får skylla er själva ifall det blir terrorattack”. ”Vilka vi?” undrar jag. En elev utbrister: ”Polisen hatar muslimer, Sofia”.

De känner mig nu, vi har tragglat det här några år nu. Vi har setts i svenskan, i SO:n och i tekniken. Men frågorna dör aldrig. Jag vänder ibland ut och in på mig själv. Det räcker att jag viker undan med blicken – ”Säg wallah Sofia, du vet hur det är, de är rasister”.

Okej, vidare. Bokprat med åk 5. De är änglar. Sitter fint och lyssnar. Jag låter dem som vet något om någon bok få berätta om den. Vi går till bamba, käkar och pratar om hur det är i Bosnien på somrarna. Alla har valt bok och är nöjda.

På eftermiddagen är det öppen mottagning. Böcker kommer och går, personal tittar in. Vissas ögon glittrar. Det finns nog en bibliotekarie i dem med. “Du har världens bästa jobb.” Jag vet. Jag har ju det. Jag ägnar lite tid åt de ensamma. Ensamma elever har alltid böckerna att fly till. Och i viss mån mig. Vissa sätter sig bara bredvid så är vi tysta tillsammans. Kanske vi pratar om något litet. Vänta, jag har en bok som nog skulle passa dig, den heter “Det är något som drar i mig”.

ANNONS

Dagen avslutas med att jag och en elev tar sällskap upp till vagnen. Hen är otroligt nervös, redan nu, över gymnasiet. ”Vi kollar på det imorgon, man får säkert hälsa på”, säger jag.

“Som skolbibliotekarie är lyxen av att vara 100% på samma ställe att du kan bli en del av allt”.
“Som skolbibliotekarie är lyxen av att vara 100% på samma ställe att du kan bli en del av allt”. Bild: Olof Ohlsson

Onsdag, 6 september

En fyra och jag läser högt. Jag vågade mig på en bilderbok. Det är inte alltid det går hem, men oftast är det ett koncept som accepteras. De skrattar på de rätta ställena och jag sjunger sorgligt när Gittan sjunger sorgligt för gråvargarna.

Efter det lyssnar vi på albansk musik och gör fina bokmärken som jag ska laminera.

Vi bygger relationer. Relationer som förhoppningsvis ska mynna ut i en gemensam förståelse kring att läsa, ja det gör vi. Böcker, de är viktiga. De är fina och vi är rädda om dem. De frågar mest om mina barn, säger att jag luktar gott och frågar nyfiket vilket land jag kommer ifrån, jag ser ut som en serb säger de.

När jag kommer in i biblioteket efter bamba sitter en filur med fötterna i luften. ”Hallå där!” En lärare kommer strax in. Någon vägrar att vara i klassrummet. ”Kom, du kanske vill läsa något, vad gillar du? Hundar? Ah då ska du få se här! Megasöta hundar”.

ANNONS

Dagen flyter på, eftermiddagens debatt (det brukar bli några sådana i veckan) är det SJUKA i att jag tror på evolutionen. Jag får frågor som eventuellt någon kvantfysiker skulle kunna killgissa fram ett svar på men jag försöker. En av eleverna smäller av ett blixtrande leende i triumf när jag tröttnar. Jag försöker rädda det hela med något om religiös mystik och filosofi? Haha! Braaaa där!

Okej, sist men inte minst trillar några goingar från Anpassade grundskolan in, vi tittar lite tillsammans på några böcker och en hoppar upp i mitt knä, det ska googlas volvobussar, let’s go!

Jag går mot vagnen, åker från en förort hem till en annan.

Torsdag, 7 september

”Är du bög?” Frågar han och tittar på Prideflaggan jag har på min hylla. “Ja, kanske jag är”, svarar jag. ”Är du på Prides sida?” ”Sida och sida”, säger jag. ”Vet du vad Pride står för?”. ”Jag hatar bögar”, får jag till svar. Jag tar med mig denna tanke när jag väljer bok denna dag, högläsning;

Mormor Myran bor med Majken för de blev kära.

Jag brukar göra såhär, orkar inte med böghatsdiskussionen varje gång, men jag orkar välja böcker. Jag och en kollega stämmer in i kör och upprepar för åttorna i bokpratet senare denna dag; Att man måste få syn på hur andra har det, hur ska vi annars förstå. Gabriella vill bli kallad Gabbe och känner sig eventuellt inte som en tjej. Jag ger dem inte ens en chans. Så kan det va, man är vad man känner sig som.

ANNONS
Sofia Larsson skriver inifrån en jobbvecka på Svartedalsskolans bibliotek.
Sofia Larsson skriver inifrån en jobbvecka på Svartedalsskolans bibliotek. Bild: Olof Ohlsson

Men bokprat är inte heller någon slags ”all kärlek är fin kärlek”-föreläsning. Det är skildringar av flykt som ligger nära, bränner och sticks, det är pirr i kroppen som kanske inte får kännas, drömmar om ett annat liv, förbjuden kärlek och pengar som aldrig tar slut. Jag vill marinera dem i dilemman, livsöden, svek och förtrolighet. Det är mitt uppdrag; att visa på hur olika ett liv kan se ut genom litteraturen. Empatin tränas när vi läser. Något som gör oss till medmänskliga medmänniskor. Pulsen går ner och kroppen blir lugn.

Några ivriga nyper boken ur handen på mig innan jag ens pratat färdigt! Yes!

Dagen löpte på i 200 km/h och vips var det dags att stämpla ut.

Fredag, 8 september

I dag när jag läste högt igen för en klass så slog det mig det här med referenser. Vet att vi diskuterat det kring bedömning av nationella proven, (jag hökar över dessa i åk 6, det ger ett bra hum om sakernas tillstånd ibland) och jag har även stött på det innan, när jag var lärare. Att jag många gånger får göra om, skapa nytt eller reda ut ord, begrepp och företeelser för det saknas på något sätt en referens hos eleven.

ANNONS

”De körde upp på färjan.”

”Vet någon vad en färja är?” 0 av 25 händer. ”Ni vet en stor båt som man till exempel åker med när man ska köra bil ner i Europa? Någon som gjort det?” 5 av 25. ”Ok, så tänk er en stor båt där bilar får plats i alla fall.” Nu är alla med!

Det maler i mig, hur viktigt det är att ge barn och ungdomar berättelser. Ge dem ord. Ord som de måste ha, språket som krävs, nyanserna och sammanhangen. Och svensklärarna jobbar som outtröttliga gruvponnys med texttyper, satslära och läsning. Språkutveckling är alltid på agendan. Många går bortom rimlighet i sitt engagemang, otroligt kunniga, pedagogiska och eldiga. Och där jag jobbar krävs detta inom alla ämnen.

Tillsammans med dem så pepprar vi från alla fronter. Vad slåss vi mot? Trångboddhet, ingen tradition av högläsning, där många barn inte hör svenska talas i hemmet, vårdnadshavare som saknar egen skolbakgrund, materiell fattigdom, vårdnadshavare som jobbar i princip röven av sig för att få allt att gå ihop så det blir inte några mysiga lässtunder och läxor blir inte lästa tillsammans.

Och ja, sen det gamla vanliga... Trötta tonåringar som undrar ”asså varför ska jag ens läsa, palla”. Inte så att våra elever på något sätt inte är hormonfyllda sengångare som alla andra tonåringar. Sedan har vi tuffingarna som mer eller mindre glider in i skolan nån gång ibland. Det är svårt att slåss mot dyra jackor och cash.

ANNONS

Som skolbibliotekarie är lyxen av att vara 100 procent på samma ställe att du kan bli en del av allt. En naturlig del. Inte något som blir ”ok nu kommer bibliotekarien var tysta nu ska det handla om böcker”.

Jag kan nästla mig in. Dyka upp när som helst. Tillslag av vape – yes! Sitta bredvid tills skolsyster kommer, japp! Vara med på SO:n, gå på bio, aja ni fattar. Jag kan visa att litteraturen finns överallt. Skapa nyfikenhet kring de mest tråkiga och koppla ihop popkulturella uttryck med klassiska verk.

Jag tror ju mycket på att vara en läsande förebild! Så jag läser lite här och var. Och jag märker att de titlar jag läser ofta blir sådana som snappas upp.

Ett exempel, jag gjorde misstaget att läsa “Den som döden måste dö", en så otroligt sorglig bok. Jag hade gråt i mina ögon och någon bara, ”är du ledsen?” ”JA, det är jag för det är åt skogen när unga måste dö”. Och så helt random har jag och en elev ett så otroligt bra samtal kring stora svåra livsfrågor.

Sånt händer ofta. Kanske inte alltid filosofiskt, men det kan finnas värde i till exempel Pablo Escobars livsöde eller Narutos också.

ANNONS

Men en stor anledning till detta är att jag är där hela tiden. För min skola har ett bibliotek. För vi har böcker med berättelser som gör att elever får tänka. Och vi tänker tillsammans och vi utvecklar vårt språk tillsammans.

Elever har rätt till det, det är en del av att få växa och bli en medborgare.

De har rätt att veta hur kroppen funkar, att kärlek kan se olika ut, att man har rättigheter och skyldigheter. De ska veta varför polisen stoppar dem och hur lagen funkar. De har rätt till magiska platser, mysterium och fasansfulla skräckhistorier. Ett bibliotek är som en Victorinoxkniv, allt i ett.

Men nu är skolveckan slut, jag städar hyllorna och rättar till fåtöljerna. Jag stänger dörren till skolbiblioteket här på Svartedalsskolan, några hundra meter från Länsmanstorget på Hisingen Island.

Läs mer i GP Kultur:

LÄS MER:Litteraturen är inte längre en gemensam referens

LÄS MER:Victoria Greve: En balansgång mellan bokbransch och journalistik

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS