Ett kranium nerpackat i en champagnelåda. Benbitar i en soppåse som de anställda trodde var djurben, men som visade sig vara från människor. Konstnären Simon Ferners examensutställning från Kungliga konsthögskolan ”Av jord är du kommen” på Galleri Mejan är resultatet av ett grävande i Konstakademins källare.
Ett utforskande som leder honom till Rasbiologiska institutet och den usla behandlingen av samhällets mest utsatta i början av 1900-talet. Kunde ens anhöriga inte betala för en begravning kunde man nämligen bli donerad till Karolinska institutets anatomilektioner. Vissa av dem hamnade sedermera på en annan utbildning – Konstakademin. Gamla teckningar av ben och kranier som Ferner filmat vittnar om att det användes i teckningsundervisningen. Det ser ut en slags bisarr krokiövning, in på bara skelettet.
Konstnärens intresse för denna mörka sida av Konstakademins historia började när han fick en ateljé i Konstakademins lokaler på Fredsgatan, berättar han i ett reportage i SvD (6/10). Det är samma lokaler som den stora folktypsutställningen hölls i 1919, med material insamlat av bland andra rasbiologinestorn Herman Lundborg. Utställningen turnerade i Sverige, till exempel visades den på Börsen i Göteborg, där kommunfullmäktige i dag huserar. Den var en succé och ledde till en motion till riksdagen om att starta det i dag ökända Rasbiologiska institutet i Uppsala.
Konstakademin har nu startat en intern utredning men skriver också på sin hemsida att ”Konstakademien är en av många kulturinstitutioner i Sverige som har mänskliga kvarlevor i sina samlingar.” De länkar till en rapport som FOU gjorde 2015 som visar att 66 svenska museer har sådana i sina samlingar. De flesta är som väntat från utgrävningar, och stammar från förhistorisk tid eller medeltid. I vissa fall har man tagit hand om mänskliga kvarlevor som kommit upp vid schaktning och byggnationer. I arkeologisk och osteologisk forskning är benen en viktig resurs.
Men etiska parametrar nämns också i rapporten: Att det är avgörande ”hur den döda kroppen behandlats, om kvarlevorna kan identifieras eller inte, vilken tid de kommer från, religiös och etnisk tillhörighet samt på vilka sätt materialet kommit in i samlingarna.”
Klart är att dessa parametrar besvarar frågan om det etiska i Konstakademins ”samling” av mänskliga kvarlevor. Samtidigt är de bara en bråkdel av det stora innehavet hos Karolinska institutet. Nyligen kom nyheten om att regeringen har beslutat att skelettet från Kristina Larsson, kallad Stor-Stina på grund av hennes längd, ska återbördas därifrån. Hon var en samisk kvinna som dog av kallbrand i Lycksele år 1854, begravdes på kyrkogården, men sedan grävdes upp och såldes till Karolinska institutet. Efter att nu levande släktingar begärt hem kroppen ska hon nu åter få begravas i Malå, rapporterade Sveriges radio (7/9).
Vad skiljer Stor-Stina och Konstakademins kvarlevor från Österödskvinnan?
En annan kvinna som begravts för att sedan grävas upp igen är Österödskvinnan. Hon hittades 1903 i en skalbank på Härnäset i Bohuslän och anses numera vara det mest kompletta forntida skelettet i Norra Europa, 10 000 år gammalt.
Hon är även känd som diktobjekt i Gunnar D Hanssons diktsamling ”Tapeshavet” från 2017. Han skriver: ”All denna bentid i en enda människa”.
Den 5 november öppnar en tillfällig utställning på Göteborgs stadsmuseum där hennes skelett för första gången ställs ut. Det kan även vara den sista gången, eftersom benbitarna är så sköra.
Vad skiljer Stor-Stina och Konstakademins kvarlevor från Österödskvinnan? Tiden som har förflutit. Att Österödskvinnans kvarlevor ger forskningen viktiga svar, medan Stor-Stinas uppgrävda skelett användes i de rasbiologiska fejkforskarnas rasistiska syften. Att hennes skelett återbördas till samebyn är en försonande gest efter sekel av kolonial gravskändning.
Österödskvinnan hyllas och uppmärksammas i dag, medan Konstakademins trasproletariat till benbitar varken behandlades väl under sin livstid eller i nutid.
Men finns det inte också en andlig dimension här? Stor-Stina begravdes i enlighet med våra egna religiösa praktiker på en kyrkogård och vi tycker att de utblottade som donerats till Karolinska institutet också borde ha fått den möjligheten.
Österödskvinnan däremot, som bland annat begravdes sittande, vilket visar att hon är just begravd – med henne kan vi bortse från de rituella praktikerna och anse detta överspelat. Vi lever inte i samma andliga dimension som henne, och behöver därför inte respektera gravfriden.
Med det sagt är vi många som kommer ta oss till Göteborgs stadsmuseum i vinter för att se henne, vår äldsta släkting. Bara för att vi kan.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Är Sanna Samuelsson vår tids arbetarförfattare?
LÄS MER:Nej du har inte valloner i släkten – du bara tror det
LÄS MER:Recension: ”Mjölkat” av Sanna Samuelsson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
