Kulturen sitter ekonomiskt trångt och det händer, mer än en gång, att planerade föreställningar ställs in för att de helt enkelt inte gick att genomföra när sökta anslag inte beviljades. Då är det extra viktigt med initiativ som ”Februaridans”. För femte året presenterar där Danscentrum Väst på 3:e våningen korta stycken av ny koreografi i vardande. Koreograferna i Västsverige får söka och urvalet görs av en av oberoende grupp.
I årets ”Februaridans” deltar Feri S Danarto, Jenny Larsson, Maja Fock, Soledad Howe och Tove Klang. De fyra förstnämnda visar var sitt solo medan Tove Klang dansar i en duett. Kvällen ger exempel på den samtida dansens bredd. Och något av dess osäkerhet. Programbladet berättar kort om koreograferna, deras konstnärliga inriktning och ambitioner. Det är inte lätt att utläsa det av vad som visas på scenen, men så är detta också bara korta smakprov. I bästa fall får vi senare se en färdig föreställning någonstans.
Jenny Larsson, en av de väl etablerade västsvenska koreograferna, visade till exempel 2023 en bit av ”Big Bang”, senare blev det hel föreställning. Ett bangande är även det nya solot, inspirerat av en icke dansande persons tankar om dans. Ackompanjerad av gitarr och trummor i våldsam volym (öronproppar finns!) far Larsson som en furie över scenen. Rörelserna försvinner i bruset. Intressantare blir det när kroppen går emot och håller samman i ett kontrasterande lugn. Solot ska vävas samman med fler.
Här anas drömmar i en vardaglig närhet där publiken involveras i ett förlopp
Premiären är redan planerad på Atalante i maj för verket ”Cicle, Circle – watching a drama with others” med Katten konstgrupp. Soledad Howe fick ensam representera, men övriga medlemmar är Fredrika Byman Moberg och Malin Dahlström. Idén framgick ändå. Här anas drömmar i en vardaglig närhet där publiken involveras i ett förlopp.
Tove Klang från gruppen Scenbruket i Värmland dansade tillsammans med Signe Willmarsson ”2x2”, en duett på fyra kvadratmeter utmätt yta. Ett fint samspel, delvis i en slags spegeldans, skapade känslor av både trängsel och frihet genom begränsningen.
Sitt dansarv från Indonesien bär Feri S Danarto med sig till den samtida dansen i Göteborg. Ett vackert utfört tillskott som jag hoppas få se mera av.
Maja Fock gav röst och kropp åt ”Februaridans” grundidé: möjligheten att få pröva inför publik. I sin improvisation gick hon emot allt sitt invanda och gav sig hän i nya uttryck.
För åskådarna ges ett tillfälle att kika in i danskonstens verkstad. ”Februaridans” är en tillväxtzon som öppnar mot framtiden, hur osäker den än ter sig just nu.
