1968 skrev Kent Andersson "Sandlådan", den tredje delen i det som – tillsammans med "Flotten" och "Hemmet" – kom att kallas Göteborgstrilogin, en nydanande dramatik som ställde brännande samhällsfrågor i rampljuset. Det var föreställningar som skapades på ett nytt sätt, i en kollektiv process där pjästexten växte fram genom arbetet på scenen.
Nu, 55 år senare, sätter Kim Lantz upp "Sandlådan" på Folkteatern med en amatörensemble där de flesta av medlemmarna har arbetat med honom tidigare. Jag läste och undrade hur originalmanuset kan göra sig på scenen idag. Pjäsen är ett barn av sin tid. I vissa stycken har en del hänt, i andra är situationen sig förfärande lik. Urpremiären fick ett kluvet mottagande, utförandet prisades, men budskapet väckte frågor. Var det klasskampen eller barnens väl som Kent Andersson ville sätta i spel?
Med Kim Lantz strykningar och varsamma uppdatering av texten, parat med en följsam regi, framträder både ett kluvet samhälle och hur det drabbar barnen. Nutiden tränger in i Kent Anderssons klarspråk.
Flera av skådespelarna har en genuin göteborgska som betonar poesin, den som ständigt ligger under den krassa verkligheten i Anderssons rytmiska texter.
Den kollektiva utstrålningen på scenen är stark. Greppet att låta de vuxna spelas av yngre skådespelare och barnen av äldre skapar en extra dimension. Rädslor och konflikter går igenom generationerna, hur vi än placerar oss i en makthierarki.
Det är trångt i sandlådan på Folkteaterns lilla scen, med publiken i en fyrkant runt omkring. Ingen sand, bara några spadar och spänner, men vi ser och hör hur barnen gräver i samma sand och plågas av frågan varför världen inte är sådan som dom (vuxna) påstod att den var.
De vuxna sitter bland publiken – och glor på barnen istället för att prata med dem, som barnflickan Katya (Kateryna Tsurul) upprört påpekar. Själv deltar hon i leken, men får inte vara med i samhället.
I scenerna med lek, och i barnens gemensamma diskussion om hur barn kommer till, lyfter spelet mest. Där finns det där kollektiva flytet. Med spelvana kommer även de filosofiska och politiska dialogerna att tätna, som redan på premiären hos Gajen (Sören Jansson) i slutmonologen.
Flera av skådespelarna har en genuin göteborgska som betonar poesin, den som ständigt ligger under den krassa verkligheten i Anderssons rytmiska texter. Spänn öronen och lyssna, "Sandlådan" är ett stycke angelägen teaterhistoria med riktning mot nuet.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Lennart Hjulström formade Göteborgsteatern
LÄS MER:Göteborgs teaterchefer om arvet efter Sven Wollter
LÄS MER:Recension: ”Quasimodo” på Folkteatern
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
