Riktiga författare vet att kärlekshistorier bör återges med försiktighet. Man skriver inte bara: ”Jag älskade henne.” Relationen måste gestaltas på något sätt. Så blir det lyckligtvis även denna gång. Mycket snart förstår läsaren Erik Anderssons kärlek, där han sitter i sin hyrbil bortåt East Anglias platta sumpmarker med en GPS-kvinna som enda sällskap. Första gången han kom dit var 1980, då med en som hette Lotta. Antagligen älskade han henne också.
Så mycket sumpmarker blir det dock inte, för allt är utdikat och uppodlat numera, men platt är det. Utan en bra karta, eller GPS då, råkar man lätt vilse. Andersson är noga med kartorna under sina brittiska resor, helst ska de vara så detaljerade att byhålornas pubar och värdshus är med. Många gick visserligen i konkurs under pandemin, men i boken ”Torv” berättas även om flera utfärder innan dess. På ett ställe i North Yorkshire beställer författaren in kaningryta.
”– Är det lokala kaniner, frågade jag.
– Nej, de är uppifrån Hawes.
Hawes låg några kilometer åt nordost.”
Ja, Erik Anderssons flanörprosa är sig lik. Jag vet ingen svensk författare som är på så beständigt gott humör som han. Kanske har hans långa tidsperspektiv med saken att göra. Några tusen år hit eller dit är ingenting för en man med Anderssons kulturhistoriska intressen. Själva språket hör dit, samt stenbyggnader som ingen längre vet vad de användes till. Torv också. Den tillväxer med en millimeter om året. Tid och trist klimat är allt som behövs.
I fyra kortare essäer och en längre genomkorsar författaren Storbritannien och Irland på jakt efter ofruktsamma myrmarker och stenhögar av alla slag. Ord som betecknar diverse impediment – moor, fen och så vidare – utreds på plats med många litterära utvikningar, och när det kommer till stenkonstruktionerna får jag lära mig lika mycket. På Isle of Skye i Skottland förekommer exempelvis ett stort antal fort på bergstopparna som Samuel Johnson fann obegripliga redan på sin tid.
Andersson minns de svenska fornborgarna som sannolikt inte var borgar, utan … ja, vad? På ett ställe lanserar han en spännande teori som går ut på att alla dessa stenbyggen från Stonehenge till de tidigaste kyrkorna i Västergötland egentligen var en sorts umgängesform. Människor har i alla tider sökt sig till varandra av sociala skäl, och något måste man ju ta sig för när man ses. Att släpa sten ihop var kanske det bästa man kunde komma på. Varför inte. ”Det är sällan man reflekterar ordentligt över allt det man inte vet.”
”Torv”, slår det mig, kunde även vara intressant för aktivisterna inom nätverket ”Återställ våtmarker”.
”Torv” erbjuder åtskilligt i den vägen. Historier om Doggerland, om sillgrisslornas problematiska familjeliv och om att schackpjäser, de som nu kallas löpare, i den indiska urtiden föreställde de elefanter. Via arabiska köpmän kom spelet slutligen till de Brittiska öarna, men då bytte man ut elefanterna mot biskopar. Fullt rimligt när man tänker efter. I England och på Island kallas löparna fortfarande biskopar. Och Harris Tweed heter så eftersom Harris kommer av gaeliskans hearadh med språkliga rötter i nordbornas härad.
Det här är en bok som låter sig läsas åtminstone två gånger. Just ordet härad är förresten det enda författaren ångrar att han inte smugglade in i sin översättning av Tolkiens ”Ringarnas härskare” som förr hette ”Sagan om ringen”. The Shire fick bli Fylke. Först nu fattar han att rätt glosa var Häradet.
”Torv”, slår det mig, kunde även vara intressant för aktivisterna inom nätverket ”Återställ våtmarker”. Vid närmare eftertanke vore den perfekt som bredvidläsningsbok för hobbyanarkister som blivit sittande på någon landsväg med klimatklister i stjärten.
I efterordet antyder Andersson att en god essäist inte berättar för mycket. Läsaren måste lämnas med en önskan att få veta mer. I förbigående nämner han även Burren i grevskapet Clare på Irlands västkust. Hm. Burren? En kort signal i mitt minne, inte olik plinget från en mikrovågsugn: var jag inte en gång handlöst förälskad i någon som bosatte sig där?
Jag studerade kartan över Clare i datorn, ljudade namnet Lisdoonvarna och läste lite håglöst om traktens egendomliga bergsformationer. Det var då det hände. En mindre notis bara – om att man just på den platsen har hittat Nilssons småpalpbagge (Ochthebius nilssoni). En världssensation! Saken höll mig sysselsatt resten av dagen.
Då Erik Andersson skriver återkommande i GP har vi bett Fredrik Sjöberg, författare, översättare och biolog, att gästrecensera boken.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Själens telegraf” av Amanda Svensson
LÄS MER:Recension: ”Upplösningstillstånd. Rapport från en skilsmässa” av Christian Daun
LÄS MER:Recension: ”Omsorgslabyrinten” av Ida Börjel
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
