Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Författaren och journalisten Magnus Linton debuterade år 2000 med boken "Veganerna – en bok om dom som stör" och har varit anställd som skrivcoach på Uppsala universitet. Bild: Jessica Segerberg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Recension: "Text & stil" – Magnus Linton

Trots att forskare och journalister verkar inom samma områden finns en ömsesidig misstro mellan grupperna. Ida Östenberg läser Magnus Lintons nya bok om stil och föreslår att universiteten börjar utbilda forskare och doktorander i konsten att skriva.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Magnus Linton

Text & stil

Natur och kultur

Vid varje besök på Bokmässan slås jag av hur separerade vi är, forskare och journalister. Centrala ytor domineras av media, förlag och kändisar. I de bakre utrymmena samsas universitetens forskartorg. Visst ordnas seminarier som inkluderar både akademiker och journalister och visst släntrar forskare emellanåt över till medias montrar. Men, handen på hjärtat, hur många journalister lämnar sina revir för att lyssna på vetenskapsidkarnas föredrag eller knyta sociala kontakter? Vi vistas under samma tak, men vi möts inte.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Debaclet för ett par år sedan kring produktionen “Kvinnorna på fröken Frimans tid”, där SVT profiterade på enskilda forskares resultat, gav dem rätt.

Rumsuppdelningen speglar och förstärker den ömsesidiga misstro som råder mellan forskare och journalister. Akademiker litar inte på att media refererar till deras forskning korrekt och med respekt för arbetsinsats och originalitet. Debaclet för ett par år sedan kring produktionen “Kvinnorna på fröken Frimans tid”, där SVT profiterade på enskilda forskares resultat, gav dem rätt. Journalister, å andra sidan, undrar med fog varför forskare så sällan vågar uttala sig bortom sina specialiststudier eller ens vill delta i publika sammanhang. Det tycks som om forskare kommer från Mars och journalister från Venus.

Strukturella orsaker till bristen på kommunikation saknas inte. För forskaren utgörs ett betydande hinder av att universiteten inte premierar det som tidigare kallades ”tredje uppgiften” och som nu går under det luddiga begreppet ”samverkan med det omgivande samhället”. Hur den universitetsanställde skall få tid att ägna sig åt denna på pappret angelägna syssla, när den varken ryms i arbetsschemat eller räknas som meriterande, är oklart. Snacka går ju.

I en demokrati är tillgången till kunskap och förmågan att kunna skilja vederhäftig information från osanna uppgifter och känslobaserade åsikter centrala. Om det offentliga samtalet alls skall fungera bortom "Opinion Live"-formatet behöver akademi och media samarbeta.

Det tycks som om forskare kommer från Mars och journalister från Venus.

Ljusglimtar finns. Som att Stockholms universitet och Kungl. Vitterhetsakademien sponsrar den nystartade digitala bildningssajten "Anekdot". Att Lunds universitet och Svenska Dagbladets kultursida i samband med Under Streckets 100-årsjubileum tillsammans ansökte om och erhöll medel från Riksbankens jubileumsfond. Att projektet anordnade en forskningskonferens om kunskapsförmedlingens historia och framtid, med deltagare från både universitet och medievärld. Kanske akademin och journalistiken äntligen börjar ta sitt gemensamma bildningsansvar på allvar?

En annan god satsning var när Uppsala universitet under vintern 2017/18 anställde journalisten Magnus Linton som writer-in-residence med uppgift att träna forskare att via skrivna texter nå ut med sina resultat till en bredare publik. Linton har nu publicerat en bok i vilken han sammanställer tips och reflektioner utifrån sin kunskap och sina erfarenheter. "Text & Stil. Om konsten att berätta med vetenskap" (Natur och kultur 2019) är spänstigt författad och innehåller en rad värdefulla råd: börja din text intresseväckande, ta bort onödiga ord, nyttja pålitliga provläsare och bejaka lusten att berätta. Allra nyttigast för den som vill nå ut med sina rön uppfattar jag kapitlet som behandlar journalistens förväntan på forskaren: hur skall man rent konkret gå tillväga för att komma i kontakt med ett förslag eller dagstidning och bli publicerad?

En aspekt brottas jag med under läsningen: Vilken typ av kunskapsförmedlande texter talar Linton om? Författaren medger i förordet själv en viss oklarhet i frågan samtidigt som siktet är inställt på den vetenskapligt underbyggda essän. Sedan rör sig reflektionerna ganska fritt mellan forskning, essä och bokförfattande. Jag skulle vilja veta mer om hur han ser på stil och genre: vad skiljer forskningsförmedling från en debattartikel, en recension eller en friare betraktelse på kultursidorna? Inför några av skrivtipsen reagerar jag också obstinat: Man kan ju göra tvärtom! Inget konstigt med det. Som Linton påpekar handlar stil till stor del om smak.

Kan man träna forskare i att skriva? Självklart finns drag av fallenhet. Men det gäller även de universitetsanställdas andra uppgifter.

Kan man träna forskare i att skriva? Självklart finns drag av fallenhet. Men det gäller även de universitetsanställdas andra uppgifter. Att doktorander skall lära sig forska är en given prioritet. Men det är ytterst märkligt, och symptomatiskt, att universiteten förbereder forskarstudenten på sin första och andra uppgift men inte på sin tredje, vilket Linton förtjänstfullt påpekar. Skall universitetet i framtiden ta sitt samverkansuppdrag seriöst är det hög tid att man börjar utbilda sina doktorander och anställda i konsten att skriva publikt. "Text & Stil" skall inte läsas som en manual. Men som kurslitteratur eller seminarieunderlag passar boken utmärkt.

PS. Bjud in både forskare och media till seminarierna. DS.

Eftersom Magnus Linton medverkar på GP Kultur recenseras boken av Ida Östenberg, docent i Antikens kultur och samhällsliv vid Göteborgs universitet och skribent på Svenska Dagbladet.