På bilden som hör till sommarpratet stirrar Ida Engvoll kaxigt in i kameran. Blicken ser illvillig ut, ifrågasättande. Som att hon dömer dina nya lite för vita sneakers och din kassa musiksmak. Att du köpte en plastkasse till matvarorna och valde de billigare, utländska äpplena.
Bilden visar sig vara en ganska bra beskrivning av hennes sommarprat, som genomsyras av ett illa dolt förakt. Det är stockholmarna, ”Instagramodlarna” och de som slänger mat som hon riktar blicken mot. Som innerstadsbo utan gröna fingrar känner jag mig träffad både en och två gånger.
Jag hade inte jättebra koll på skådespelaren Ida Engvoll innan sommarpratet. Jag minns henne som den bitchiga Ester i ”Vår tid är nu” och sedan från Lisa Langseths ”Kärlek och anarki”, där hennes karaktär porrsurfade på kontoret och låg med en mycket yngre kollega. Hon sägs vara en mycket privat person, vilket visar sig stämma rätt bra. Trots att hon pratar om både hembygd och släkthistoria får hon allt personligt att låta anonymt.
Vem?
Ida Engvoll, född 1985 i Söderhamn, är en svensk skådespelare. Hon fick sitt stora publika genombrott i ”Rebecka Martinsson” och spelade även i den Oscarsnominerade filmen ”En man som heter Ove”. Många känner igen henne från tv-serier som ”Kärlek & Anarki”, ”Bonusfamiljen” och ”Vår tid är nu”.
När hon inte skådespelar är hon småbrukare hemma i Järvsö.
I stora drag skulle man kunna säga att Ida Engvoll pratar om skogen, men också om matförsörjningen, om ”ren mat”, om floran och faunan i Gävleborgs län. Ibland går hon in i rollen som sin mormor, ibland citerar hon en dikt av Harry Martinson eller Elsie Johansson. Ibland pratar hon med någon av sina vänner som också befinner sig i studion, och står för musiken.
Jag anar att hennes ambition har varit att upplysa om matförsörjning på ett litterärt sätt, men det är tyvärr två ord som sällan går särskilt bra ihop. Det upplysande går om intet i blommiga formuleringar (”fikar mjuka kakor av solidaritet”) och det litterära går om intet i en alldeles för låg verkshöjd. Efter en och en halv timme förstår jag fortfarande inte vad Ida Engvolls budskap riktigt är. Att människor måste hitta tillbaka till sitt bondförnuft?
Tack och lov räddas sommarpratet något av vännernas vackra musik. Fiol och dragspel, visorna får mig att vilja slå rot i en barrskog, säga upp min Netflixprenumeration och skaffa en dum telefon. Kanske faktiskt prova att sätta ett frö i jorden och se vad som händer.
Inget av det är dock Ida Engvolls förtjänst.
Sommarpratare 16 juli:
Hans Grundberg, FN:s särskilda sändebud i Jemen
