I samband med att den peruanska staten år 2008 begärde tillbaka de textilier från Paracas-kulturen som Museet för Världskultur i Göteborg då ställde ut, uppstod en mångårig diskussion om vem som egentligen äger det globala kulturarvet. Nu tar dåvarande kulturchefen i Göteborg, Björn Sandmark, med sin bok kommandot över historieskrivningen kring Göteborgs stads hantering av affären kring de omtalade textilierna.
Det är sakligt sett en motsägelsefull vittnesbörd som dessutom helt saknar museologiska perspektiv. Inte heller vinner den märkbart på inkluderingen av Ann-Marie Ljungbergs essä. Det viktiga är att Sandmark helt bortser från att Världskulturmuseets utställning en "En stulen värld" från 2008, som var en föredömlig uppvisning i hur man bör ställa ut och berätta om ett etnografiskt material.
LÄS MER:Världskulturmuseet stäms i USA
I stället fokuserar Sandmark enbart på Göteborgs stads agerande i denna affär som ägare av textilerna. Stadens officiella ställningstagande gick ut på att föremål från andra kulturer av moraliska skäl skall repatrieras oavsett om de kommit den stad, eller det museum som nu äger dem, tillhanda tack vare korrupta museitjänstemän i ursprungslandet eller inte.
Det fanns alltså inga tvingande skäl för staden att överhuvudtaget reagera på peruanernas krav beträffande Paracastextilierna.
Stadens agerande innebär därmed att man helt bortsåg från Unesco:s konvention om kulturegendom som tydligt stipulerar att kravet på repatriering enbart gäller föremål införskaffade efter 1970. Konventionen hindrar visserligen inte att museer för diskussioner om repatriering även för äldre material, men det fanns alltså inga tvingande skäl för staden att överhuvudtaget reagera på peruanernas krav beträffande Paracastextilierna.
Staden kom fram till att det fanns etiska hänsyn att ta, med utgångspunkt från andra historiska museers erfarenheter i liknande fall. Den internationella konvention som säger att diskussioner om återbördande av föremål enbart skall diskuteras på ”professionell museinivå” lämnades dock därhän.
Sandmarks diskussion om kulturarvsfrågor är baserad på Stefan Jonssons påstående att dessa antingen är globalt eller nationellt betingade. Då han inte kan bestämma sig för vilken fot som är bäst, byter han ofta. Ett globalt förhållningssätt är liberalt, medan ett nationellt hävdar nationalstatens gränser för ägandeskapet. Han ondgör sig först över British Museums globala kulturarvstanke som går ut på att det land som bäst kan ta hand om föremålen skall ha dem i sina samlingar, innan han kommer fram till att Göteborgs stads hantering av Paracastextilierna var ”sant globalistisk”.
Inte, då. Ett globalt förhållningssätt uppmuntrar innehavaren att hålla på sin rätt till föremålet och den kunskap det representerar.
Inte, då. Ett globalt förhållningssätt uppmuntrar innehavaren att hålla på sin rätt till föremålet och den kunskap det representerar. Det var frånvaron av ett museologiskt perspektiv som möjliggjorde ett återlämnande av samtliga Paracastextilier helt utan motprestation.
LÄS MER:Recension: "Interruptions" – Världskulturmuseet
Diskussioner på museinivå hade kunnat öppna upp för en win-win-situation där peruanerna enbart fick tillbaka vissa textilier, eller åtminstone hade förmåtts att deponera ett antal hos Museet för Världskultur enligt ett rullande schema, så att vi även i fortsättningen hade kunnat ta del av Perus kulturhistoria. Sådana förhandlingar ledde exempelvis till att Etnografiska museet fick tillbaka en kopia av totempålen som lämnades tillbaka till Haisla-folket.
Sandmark poängterar i stället att återlämnandet av Paracastextilierna var ”en symbolisk handling för att bidra till att stärka en nationell peruansk identitet”. Nationella hänsyn vann alltså till slut över världskulturen vilket är oroväckande ur ett museiperspektiv.
