Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Recension: ”Moln i konsten” av Elisabeth Haglund

Hur har molnen målats genom historien? Elisabet Haglund söker svaren i sin nya bok ”Moln i konsten”.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Elisabeth Haglund

Moln i konsten

Themis

De som talar om Molnet i dag syftar vanligen på ett osynligt och digitalt lager för allt möjligt som sparats på datorer. Några andra ser på moln mer konkret. Cumulus, cirrus, stratus… Exempelvis The Cloud Appreciation Society i Storbritannien som har egen hemsida med chatforum och molnshop. 50 000 medlemmar världen över. Där rapporteras om vilka märkliga moln som skådats. Moln är ”orättfärdigt baktalade”. Men inte av konstnärerna. Vi tänker gärna på prins Eugens målning Molnet från 1895.

Molnen förmedlar mellan himmel och jord och den franske konsthistorikern Hubert Damisch (1928-2017) skrev en högt fascinerande bok om detta för en femtio år sedan – Théorie du /nuage/. Finns även på engelska. Han följde molnen i konsten från renässansen och framtill Constable och Léger. Betänk bara himmelsfärden som kristet motiv. Molnen är som hissvåningar mot den ändlösa himlen.

Konstvetaren Elisabet Haglund – tidigare verksam som konstintendent i Borås och Lund – gör någon liknande men komprimerat till en elegant liten konstguide med titeln Moln i konsten. Som väntat utsökt illustrerad.

Moln är en fantasimateria för synen. De befrämjar drömmandet på mest töjbara vis. Haglund börjar med renässansen – Giottos ”Kristi himmelsfärd” och fortsätter med Fra Angelico och vidare. Varje station på vägen är värd en egen essä, men Haglund är nu ciceronen som med korta men distinkta medel får visa vägen för den hågade. Mantegnas fem små nakna änglabarn kommer nedflygande från himlen som på ett skateboard. Correggios Jungfru Maries himmelsfärd är närmast en avskjutningsramp mot skyn.

Haglund intresse är särskilt Spanien och då El Greco som blir ”en molnens och skyarnas arkitekt”. Hon nämner förstås även venezianaren Giorgiones ”Stormen” men den kunde man tala om i timmar. Sedan hoppar Haglund en två hundra år för att landa hos Constable och Turner – väderlekarnas motsatser i tidigare 1800-talet. I Sverige vet vi att ”brittiska öarna” är mest en meteorologisk hotbild. SMHI får förlåta men det finns då Turnerväder eller Constableväder att välja mellan för oss. Skitväder eller skönväder.

Färden når fram till 1900-talet och vår tid – bl a Karin Mamma Andersson och Madeleine Hatz. Den senare skriver i ett brev: ”Molnformerna är som starka påståenden. Ändå finns ingen utsaga”. Så är det nog och just därför söker vi likväl en utsaga. ”I wandered lonely as a cloud” svarade romantikern Wordsworth redan 1804.

Målade moln handlar mest om rummet uppåt i möjliga förvandlingar, men jag tror också det handlar om tid. Fransmännen har tänkvärt nog samma ord för tid och väder – le temps. Så påminns jag om Coppolas film ”Rumble fish” från 1983 som inleds med ett suggestivt bildsvep av snabbt förbiglidande moln. Moln som passerande tid. Det är sådant man ibland tänker från en sommargrön gräsbacke.

Missa inga recensioner från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra litteraturrecensioner direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Litteraturrecension. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.