Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/4

Recension: Learning from the Germans: Race and the memory of evil" – Susan Neiman

Debatten om hur stater ska förhålla sig till tidigare övergrepp pågår i Sydafrika, USA och inte minst östra Europa. Men inget land har gjort upp med sitt förflutna lika systematiskt som Tyskland. Hynek Pallas ser ett viktigt ämne schabblas bort genom relativiserande jämförelser.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Sakprosa

Susan Neiman

Learning from the Germans: Race and the Memory of Evil

Allen Lane

415s

30 år efter murens fall och ”historiens slut” är minneskultur hetare än någonsin. Hur handskas stater med historien – och varför blir det lätt konfliktfyllt? Om det inte är strider kring sydstatsstatyer i Donald Trumps USA, så är det en ny Stalinkult i Ryssland eller Polen som lagstiftar om hur man får skildra andra världskrigets dödsläger.

Bakom detta finns en gemensam nämnare: kan man lära sig att leva med historiens ondska om man vill skapa en bättre framtid? Det finns bara en nation att fråga om svaret – Tyskland.

LÄS MER: Bakom glädjerubrikerna växer misstron mot demokratin

”Learning from the Germans: Race and the Memory of Evil” av moralfilosofen Susan Neiman är en vältjamad bok. Även om syftet är att utröna vad USA med sin slaverihistoria kan lära av hur Tyskland har handskats med Förintelsen, så är de 400 sidorna intressanta för ett större samtal.

Neiman är lämpad att ta sig an en sådan diskussion utan att göra teoretisk slarvsylta av den. En judinna som växte upp i Atlanta under medborgarrättsåren, flyttade till Västberlin 1982 och är chef för den tyska tankesmedjan Einsteinforum som verkar i en upplysningstradition. Att hennes gehör för skuld och undanglidande är gott i både Tyskland och det USA där rasbarriärer fortfarande är geografisk, ekonomisk och politisk verklighet är en uppenbar styrka.

För att vara ett resonerande filosofiskt verk har ”Learning from the Germans” nämligen en överraskande närvarokänsla. Kanske är detta bara förvånande från svensk åskådarplats, där ”historiens ondska” är abstraktare än på platser där bödlar fortsätter leva i samhället och minnesmärken skjuts sönder dagligen. Där arbetet måste vara mer konkret.

Detta arbete, som på tyska heter Vergangenheitsaufarbeitung, står i fokus för Neimans tes.

”Learning from the Germans” är nämligen inte ett jämställande av ondska, utan en jämförelse av bearbetning i USA och Tyskland. Från krigsersättningar, Willy Brandts knäfall vid Warszawaghettot 1970 till den stora Wehrmacht-utställningen 1995 visar Neiman hur det påverkade samhället och historiesynen.

I dagens Europa är föreställningen att Förintelsen alltid har varit erkänd som ondskans nollpunkt. Neiman påminner i samtal med forskare och aktivister om efterkrigsdecennierna av tystnad och offerskap. Om att politiska gester inte var detsamma som personliga insikter – i våras kunde svenska läsare stifta bekantskap med sådan familjetystnad i Julie Lindahls gripande bok ”Pendeln” där hon sökte sanningen om sin farfar som var SS-officer.

LÄS MER: Svarta sanningar om familjens historia

Historikern Bettina Stangneth – vars bok ”Eichmann before Jerusalem” rev upp Hannah Arendts tes om ”banal ondska” – går så långt som att säga att Tyskland inte är ett föredöme. Att offerskapet lever kvar. Att man med stöd mot ritualistisk historiebearbetning säger sig hålla judar om ryggen, men nu som ursäkt för att attackera muslimer. Upplysningsivraren Neiman är mindre cynisk och menar att blotta det faktum att det finns bakslag mot skuld – mot decennier av undervisning, monument och utställningar – gör att man befinner sig ljusår före USA:s uppgörelse med slaveriet.

Inte förvånande. ”Skam är ett första steg mot att ta nationellt ansvar” är en kontroversiell tanke 2019. Särskilt i USA, ett land där myten om framsteget är central. Konkret: Berlin har 400 minnesmärken över Förintelsen. Men försök hitta ett slaverimuseum i Washington.

Berlin har 400 minnesmärken över Förintelsen. Men försök hitta ett slaverimuseum i Washington.

Inte undra på att folk blir förlägna när Neiman kommer till sydstatsplantager som marknadsför sig med ”Borta med vinden”-affischer, och vill se hur slavarna levde. Om Tyskland gick från tystnad till historiekonfrontation, så fick det amerikanska slaveriet och rasismen en olustig minneskultur. De i dag omstridda monument till de konfedererade staterna – som stod i fokus när en demonstrant dödades av en vitmakt-terrorist i Charlottesville 2017 – skapades för att ge sken av att kriget hade ädlare motiv än att försvara slaveriet.

Det är uppenbart att Neiman anser att Tyskland är en förebild för hur detta kan behandlas, till exempel genom bättre utbildning och ekonomiska ersättningar för slaveriet.

Jag håller med. Men jag skulle vara försiktigare med att framhålla flyktingmottagandet 2015 som facit på att skuldbearbetning har lett till tysk öppenhet. Särskilt som Neiman för att nå dit ger en skev bild av hur Östtyskland bearbetade nazismen.

Neiman ägnar sig åt räkning av antalet monument över krigets offer – som alltid var fler i öst än i väst. Vad hon inte berättar är sådant som att man i väst länge hade officiella minnesstunder under Kristallnatten. Något den cyniske DDR-ledaren Erich Honecker inledde först 1988 när han såg att Nicolae Ceaușescu i Rumänien på så vis hade fått ett handelsavtal med USA.

LÄS MER: Vi ska bygga ett samhälle – inte "ta debatten" med nazister

Av politisk övertygelse – Neiman menar att ”svartmålande av kommunism innebär att det inte går att balansera nyliberalism” – övertolkar hon diktaturens ytliga antifascism. Anekdotisk bevisföring leder ner i det kaninhål hon själv kritiserar när det gäller nazism och slaveri: ohederligt relativiserande. Så jämställs Västtysklands ersättning till Israel – kompensationen för förbrytelser mot judar – med hur Sovjetunionen plundrade DDR på fabriker. Som om tvång och demokratiska beslut vore samma sak. Neiman nämner inte att östblocket var en Sovjetockuperad koloni, men gör stor sak av att vänner från forna DDR ”upplever västlig kolonisering efter 1989”.

Det som till en början är intressant – att jämföra minneskultur i de två tyska länderna – blir snart ett misslyckande. Ett som gör att ”Learning from the Germans” blir svårandvändbar i delar av Europa där den behövs mest.

För att förstå problemen – inklusive rasism – i en region som har kommunism och nazism i bagaget behövs diskussioner om offer och förövare som erkänner båda regimernas brott utan att jämställa dem.

För att förstå problemen – inklusive rasism – i en region som har kommunism och nazism i bagaget behövs diskussioner om offer och förövare som erkänner båda regimernas brott utan att jämställa dem. Med de verktyg Neiman använder, som friskriver de socialistiska diktaturerna från ansvar för att ha konserverat totalitärt tänkande, kan man paradoxalt nog relativisera bort sydstaternas rasism och känsla av offerskap.

Det är knappast i linje med en upplysningstradition som vill vara plattform för att bekämpa populistisk nationalism. Det gäller inte bara tyska AfD, som avskyr historiearbetet. I hela forna öst suddas historiens gråskalor och minoriteters trauman ut, och egna övergrepp under kriget gärna skylls på just tyskar.

Det är inte bara dystert för den europeiska diskussionen, utan öppnar en ambitiös bok för kritik i det USA där en lektion om historiebearbetning av rasismen är så nödvändig.