Helgens europeiska glädjeämne var det slovakiska presidentvalet. Efter år av bakåtsträvare, högerpopulister och fascister vann en liberal EU-vän ett viktigt ämbete i Centraleuropa. Inte bara det: segern gick till juristen Zuzana Čaputová. Den första kvinnan på posten, dessutom frånskild 45-årig tvåbarnsmamma.
Man förstår att det är oemotståndligt för internationella medier. Den relativt symboliska händelsen – Slovakiens president har främst en ceremoniell funktion – uppmärksammades mer än Tjeckiens och Slovakiens viktiga parlamentsval de senaste åren. Det hjälpte förstås att antikorruptionsadvokaten Čaputová utmålade valet som ett mellan ”godhet och ondska”. Korrespondenter och rubriksättare tackade och tog emot.
LÄS MER:Tjeckiskt drama i det tysta
Jag vill inte grumla glädjen, men ser en bekymmersam trend i bevakningen. Jo, Čaputová vinst är bra och ska ses som en lokal reaktion mot den politiska korruption som landet har dragits med länge. Den som förra vintern kulminerade i det uppmärksammade mordet på journalisten Ján Kuciak och hans fästmö.
Men är det en demokratisk revolution mot högerpopulism? Vad varken svenska eller utländska medier berättar är hur få som röstade, och att det är en sjunkande siffra. I valets första omgång för två veckor sedan var det mindre än hälften av de fyra och en halv miljon röstberättigade som gick till valstugan. I lördags var det 40 procent.
Det finns en jämförelse: för 20 år sedan röstade 75 procent av slovakerna i ett presidentval som handlade om att stoppa Vladimír Mečiar, den politiker som symboliserade 1990-talets korruption och maffiakrig. Sedan gick landet med i EU och Eurozonen. De betraktades som ett demokratiskt och ekonomiskt under, och är i dag världens per capita största bilmonteringsland. Men samtidigt gick man igenom hårda åtstramningar. Medan den västra delen av landet blev rikare, sjönk resten djupare i fattigdom.
Kombinationen av korrupta politiker och växande klyftor har fått olustiga konsekvenser i Centraleuropa. Čaputová röstades fram av huvudstaden Bratislava som ligger i det västra Slovakien som är EU:s sjätte rikaste region. Hennes stöd är betydligt svagare i de centrala delarna av landet och österut – några av unionens fattigaste trakter.
Medan den västra delen av landet blev rikare, sjönk resten djupare i fattigdom.
Jag reste där förra året. Här lever många av landets 500 000 romer i miserabla getton. Det är vanligt att se hushåll utan rinnande vatten. Misstron mot demokratiska institutioner är på stadig tillväxt. Röstar man alls så är det till exempel på fascisten Marian Kotleba. I parlamentsvalet 2016 fick hans parti tillsammans med olika ultranationalister ihop lika många röster som Čaputová fick i presidentvalet. Och när Kotleba nu åkte ut ur presidentvalet efter första omgången stannade många hemma hellre än att delta i ett val.
LÄS MER:Koudelka skildrade Prag i brytpunkterna
Den västeuropeiska bilden av Centraleuropa präglades efter 1989 av ”Václav Havel-effekten” – moraliska dissidenter som borgade för att regionens naturtillstånd var den liberala demokratin. Efter decennier av kommunism och nazism var sanningen tvärtom. Och 2019 har länderna socioekonomiska parallellsamhällen där många inte ser röken av vare sig ekonomiska eller demokratiska vinster. De välutbildade finns i städerna, eller flyttar utomlands.
I stället för fokus på rubrikvänliga val och Viktor Orbáns senaste groda är det dags att börja skildra Centraleuropas växande samhällsbaksidor. För att 640 000 slovaker, 12,3 procent av befolkningen, lever på fattigdomsgränsen är nämligen värt lika mycket bevakning som att 870 000 personer röstade på Zuzana Čaputová. Kanske ännu mer – om vi på allvar ska förstå hur hoten mot den europeiska demokratin formas.
