Kungahuset år 2023, 50 år efter Carl XVI Gustafs kröning, ter sig i undertecknads ögon mer bisarrt än någonsin.
I en tid då stora delar av svensk ekonomi drivs av att kända som okända individer blottar allt från sin psykiska ohälsa till sina stjärtbölder är det så roligt att det fortfarande finns människor som man inte får dua. Roger Lundgrens “Kungen – 50 år på tronen” rör sig i eleganta ellipser kring detta faktum.
En hyllningsskrift ska det ju vara, samtidigt som tidsandan förbjuder Lundgren att sopa kungafamiljens långa historia av skandaler under mattan. Dessutom måste var och en som skildrar vår konung förhålla sig till det löjets skimmer som alltid omgärdat honom från många håll.
Ibland när jag läser om kungen associerar jag till kung Kristian III av Danmark, så som han skildras i PO Enquists prisbelönta roman “Livläkarens besök”. Kung Kristian var förvisso bara barnet när han tillträdde sitt ämbete, och ansågs sinnessjuk. Carl Gustaf var 27 när han blev kung, och har bara dyslexi. Men faktum kvarstår: man skämtar om hans felstavningar och “Kära Örebroare”-fadäser. Den som uppbär ärvd titel och apanage är alltid öppet mål.
Men jag har ända sedan barndomen förnummit något handfallet hos kungen; samma känsla som om min granne Uffe blivit kung. Som om Carl Gustaf blivit förväxlad med någon annan vid födelsen. Jag har länge undrat vad som skulle hända om en tronarvinge föddes med ett riktigt svårt intellektuellt funktionshinder – vad skulle hända då? Skulle vi låtsas som ingenting, eller håna den personen också?
Kungen tillhör min föräldrageneration, som även utanför de fina salongerna uppfostrades med snäva normer och en rejäl dos familjehemligheter och hyckleri (se bara på Lars Noréns borgerliga kvartetter).
Skillnaden för en tronarvinge var väl att han inte kunde revoltera – åtminstone inte på ytan. Likt en mormon tvangs han leka normal, eller “säga sina repliker”, som Enquist kallar det i sin roman, samtidigt som det tasslades om vildhavre som såddes i varje prång.
I intervjuer framstår monarken som totalt vettskrämd vid blotta tanken på att behöva exponera sina känslor.
Jag tror att kungen var mindre aningslös än vad som brukar hävdas när han i sitt jultal 2002 pratade om stekta sparvar som inte kommer flygande av sig själva. Det är bara det att hans fattigdom varit en annan än den monetära.
I intervjuer framstår monarken som totalt vettskrämd vid blotta tanken på att behöva exponera sina känslor. Sin inre verklighet. Att vara begriplig som offentlig person är i dag omöjligt om man inte kan prata åtminstone en liten skvätt om sådant, och exempelvis kronprinsessan Victoria är mästare på att balansera ämbetet med att vara obligatoriskt mänsklig.
Kungen passar lika dåligt in i den nya världen som alla andra 40-talister. Men hans familjehistoria, inklusive naziststank och prins Bertils stackars kärleksliv med Lilian, är föremål för världsomspännande intresse. För evigt!
Lundgrens bok är svår att recensera, eftersom den i sig är lite som kungen. Här och var lite uppsluppet intim, som när Carl Gustaf lär dåvarande prins, numera kung Charles att åka skidor, eller Silvia fick ta sig till sin första förlossning iförd peruk.
Enligt boken var han, mellan skål och vägg, engagerad i striden om almarna i Kungsträdgården i Stockholm 1971
Ja, det är en bok för alla som har specialintresset kungahuset, och de är trots allt fortfarande många. När jag läser den letar jag hela tiden efter luckor in mot det jag verkligen undrar över, såsom vad kungen egentligen tycker om saker och ting.
Något som, i kraft av hans ämbete, mestadels ligger dolt för omvärlden. Med kvinno- och familjesynen tycks det vara si och så, om man ska beakta hans bladvänderi inför senare års skandaler och diverse (i efterhand lätt reviderade) uttalanden kring kvinnlig tronföljd och obefintlig närvaro vid sina barns födelser. Men faktum är att konungen sedan decennier är engagerad i miljön, om än nu och då på en något pueril nivå. Enligt boken var han, mellan skål och vägg, engagerad i striden om almarna i Kungsträdgården i Stockholm 1971. På demonstranternas sida!
Om nu Sverige, mot all vett och sans, prompt ska förbli en monarki, ser jag fram emot hur exempelvis prinsessan Estelle, tronföljare efter Victoria, kommer att gripa sig an ämbetet som drottning.
Så många möjligheter finns för en människa som inte kan bli åtalad. Tänk om hon underkänner hela upplägget, men i stället för att abdikera omdanar hela verksamheten och gör den konstnärligt intressant, politiskt brännbar eller fullständigt hbtqi-certifierad. Hon vill kanske ha rakat huvud, ormtatueringar och spela experimentell dansteater i representationsvåningarna.
Min stora dröm är att någon förr eller senare ska göra sådant kaoz med hela kungafarsen att inget annat val finns än att vända blad.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Falstaff-pris till Martina Montelius
LÄS MER:Recension: ”Tomt bo” av Sofia Stenström
LÄS MER:Recension: ”Repris” av Johan Kling
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
