Martina Montelius: Recension: ”Repris” av Johan Kling

Regissören, musikern, tv-producenten, författaren med mera Johan Kling har det fulländade materialet till en självbiografisk bok. Det har i och för sig alla människor, men ändå: i “Repris”, om det irrande sökandet efter en far så frånvarande som en far kan bli, hamnar jag i en värld i vindfånget mellan Fanny och Alexander och Plattan.

Uppväxten äger rum i trakterna kring Karlaplan i Stockholm, och på fisförnäma privatskolan Carlssons. Modern är adlig, om än inte rik. Styvfadern besutten, styvsyskonen små sadister.

Otaliga böcker har skrivits på samma tema som “Repris”, eftersom de frånvarande fäderna är en av människosläktets absolut vanligast förekommande artvariationer.

De kan vara mentalt frånvarande och mest ägna sig åt sponken även om de gör det i sina barns bostad. De kan komma och hälsa på ibland, likt hararna som nu och då skuttar förbi om nätterna i våra förorter.

Eller också väljer de den konsekventa linjen, som Klings far: vägrar i det längsta erkänna faderskapet, men åker dit på dna (eller, på 60-talet, blodgrupp och skallomfång) och får betala underhåll.

Då blir de fantomer för sina barn. Tomma ark som barnen fyller med febriga spekulationer; vem är han, och varför vill han inte ha mig? Bokens lille pojke måste dessutom parera sin mors totalt oförutsägbara psyke.

Den inre ensamheten är oss obrottsligt trogen. Och den som blivit ordentligt uppskrämd tillräckligt tidigt i livet kommer alltid att fortsätta vara rädd.

I en gastkramande scen sågar hon benen av sonens favoritdocka, eftersom hon har fått för sig att den ska ha skidor, som den får av en annan söndersågad leksak. Hon trycker dit dem med klumpar av lim. Resultatet är ett monster.

Jag nämner det för att det är den perfekta illustrationen av hur en mammas inre, med karaktären av ångest och oförmåga körda i en mixer, kan förvrida det enkla och vackra i en barndom och tillsätta en svetthinna av obegriplighet och rädsla. Leksakerna är barnens vänner, och förgriper man sig på dem går ett ben för litet för att spjälka sönder i barndomens skelett. Sedan värker det ända in i vuxenlivet.

Det är ingen slump att många skräckfilmer handlar om onda dockor.

Pojken är “bråkig”, som det heter. Snattar och lever rövare i skolan. Mitt i barndomen skickas han plötsligt till släktingar i Jakobsberg, och från att ha varit en tuff kille med kompisar är han ensam.

Men han måste ha kontakt med en strimma av värme mitt i rädslan, för han blir vän med klassens blyga pojke, och klarar sig ändå ganska bra. Och här någonstans vinner boken över min hjärna och lirkar sig in i mitt blodomlopp.

I början av läsningen undrar jag varför den här berättelsen behöver läsas av någon annan än sin författare, eftersom ämnena är så tragiskt välbekanta. Men det är alla ämnen.

Det intressanta här är skildringen av just den här pojkens inre spärrballong av ensamhet. På ett eller annat sätt kommer alla människor i våra liv att överge oss, men den som bär den särskilda ensamheten har faktiskt något som aldrig kommer att kuska iväg och försvinna till något viktigare.

Den inre ensamheten är oss obrottsligt trogen. Och den som blivit ordentligt uppskrämd tillräckligt tidigt i livet kommer alltid att fortsätta vara rädd. Det är inte bara en förbannelse – rädsla går att använda till väldigt mycket. I Klings fall, exempelvis, till att blåsa liv i en uråldrig berättelse och göra den ny, som om dockan gick att laga.

Jag läser ”Repris” mitt i natten, redan sömndepriverad, och blir klarvaken igen. Det enda som hjälper för den här pojken, från tidiga tonår, är att supa sig bort från sig själv och världen.

När han inte är asberusad är skräcken och isoleringen tillbaka, som två siamesiska tvillingar som vigt sina liv åt att mobba och terrorisera honom.

Men det är samma tvillingar som gör honom kapabel att skapa egna berättelser, och ta något slags kontroll över sin egen.

Läs mer i GP Kultur:

Martina Montelius

kultur@gp.se

Följ