Vikingatiden var ett klansamhälle, sedan kom kristendomen och förbjöd kusingifte, grundbulten i systemet, som därmed långsamt upplöstes. Det var en av de fyra hörnstenar kyrkan placerade ut som lade grunden till den västerländska civilisationen. De övriga tre var människors lika värde, rågången mellan religiös och världslig makt och vetenskapens framväxt via kloster och universitet.
Inom kristendomen (som det geografiska område som utgjordes av kristna länder kallades) ersattes klanerna av staten och vanlig, hederlig nepotism. I dag vill några kalla familjerna Wallenberg, Lundberg och Bonnier för vår tids härskarklaner, men dessa bärs inte av blodsband, de har öppna dörrar som tillåter att man kan lämna dem utan att straffas eller förlora arvet, man väljer sin gemål och utbölingar giftes in och ges fullvärdigt medlemskap.
Nu har emellertid de nya, gamla klanerna kommit åter till Sverige. De har etablerat sig som effektivt sammanhållna brottsorganisationer som tjänar pengar på narkotikaförsäljning, beskyddar- och spelverksamhet, välfärdsbedrägerier, vapensmuggling, stölder och rån. De äger sina geografiska områden där de kan samverka eller konkurrera med vanliga gäng.
Och kanske finns det någon idag som känner att hörnstenarna – lika människovärde, sekulär statsmakt och vetenskapens ställning – inte längre står lika stadigt som tagits för givet under lång tid.
Vad står på spel? Nyss publicerades en studie i tidskriften Science, uppmärksammad av nätmagasinet Kvartal, som beräknade att Mexikos drogkarteller är landets femte största arbetsgivare. Mexiko har 127 miljoner invånare och av dem förtjänar 175 000 personer sitt uppehälle som medlem – anställd – av en kartell. Räkna bort landets barn och de riktig gamla och tänk sedan att var och en gangstrarna omges av ett dussin personer som utgör familj och nära släktingar. Då är två och en halv procent av befolkningen, mer eller mindre direkt, ekonomiskt knuten till den systematiska brottsligheten. I Sverige skulle det motsvara omkring 150 000 svenskar, alltså hela Helsingborg, landets åttonde folkrikaste kommun.
Det tar inte slut vid drogerna. Kartellerna sträcker sig betydligt längre än till dem som bär sedlar från droghandeln i plånböckerna. Inom politiken, affärsvärlden och den offentliga administrationen återfinns många som placerats där av kartellerna och långt fler som går deras ärenden till följd av mutor eller hot. Det finns med andra ord inte någon människa i Mexiko som inte lever under kartellernas inflytande.
Detta är vad som avses när den nya brottsligheten kallas systemhotande. Det handlar inte om våldet på gatorna, utan om en systemisk infiltration av nationens styrande och bärande strukturer.
Låter parallellen till Sverige överdriven? Jamen läs då inledningen till ”Klanerna”, en bok som beskriver tillståndet i nationen. Där berättas att omsättningen för brottsligheten i Sverige utgör obegripliga tio procent av vår BNP. För att den siffran ska bli begriplig: det är lika mycket pengar som halva statsbudgeten, alltså den som täcker bland annat hela försvaret, biståndet, universiteten och forskningen, mycket av sjukvården, klimatåtgärder, järnvägar, flygbanor, tunnlar, broar och vägar, och hundra andra utgiftsposter av skiftande omfattning. En krona av tio som du kommer i kontakt med har på något sätt filtrerats genom bovarnas verksamhet.
”Klanerna” berättar hur också de slutna blodsgemenskaperna i Sverige systematiskt försöker placera sina medlemmar på centrala poster inom rättsväsendet, politiken och affärsvärlden. Hur de upprättar rättsordningar och metoder för transaktioner och transfereringar som är viktigare än statens för alla dem som på något sätt vidrör klanernas utsträckning – och de blir fler och fler.
Detta är vad som avses när den nya brottsligheten kallas systemhotande. Det handlar inte om våldet på gatorna, utan om en systemisk infiltration av nationens styrande och bärande strukturer.
”Klanerna” är författad av Jan Persson och Johannes Wahlström, en före detta säkerhetspolis och en prisbelönt, grävande journalist. Man får anta att det är journalisten som hållit i pennan och det märks på gott och ont. Informationen är massiv och – vad jag kan bedöma – välbelagd, framförd i effektiv tidningsprosa, egentligen en reportageserie mellan pärmar.
Det betyder effektiv läsning i ett tungt ämne, men som alltid, och som vi blivit vana vid i vår true crime-angripna tid, kan det ibland bli alltför underhållande. Det är ingen invändning mot författarna, det är en protest mot vår tid från en moralist som vägrar se på eller lyssna till true crime, som allt som oftast innebär en kvällstidningsfiering av fasor och tragedier.
Förmodligen är det av samma skäl – författarnas yrkesmässiga bakgrund – som jag saknar analyser och förklaringar, kanske meditationer kring vad klanväsendet gör med oss, bortom dess materiella påverkan. Vad det gör med sättet vi betraktar varandra, sättet vi betraktar samhället? Vad innebär det för känslan av att vara en människa som lever i Sverige? – självbilden, fast något mycket djupare.
Men det där är bara jag. Boken bör läsas av många (exempelvis dem som motsätter sig det aktuella förbudet mot kusingifte) som en varningsklocka. Ingen kommer att lägga den ifrån sig utan att ha lärt sig något om Sverige som redan borde och snart kommer att tillhöra allmänbildningen.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:De kriminella klanerna har skapats i Sverige, inte i Mellanöstern
LÄS MER:Kulturredaktionens bästa tips för sommarläsningen
LÄS MER:Den goda sidan kan förlora kampen mot gängen
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
