3-6: ”Frekes fot” av Pija Lindenbaum, Lilla Piratförlaget
Att förlora något utan att återfinna det är ett ovanligt motiv i barnböcker. Det motsatta, där sorgen över förlusten, trösten, sökandet och kompensationen radas upp, är desto vanligare. Men Pija Lindenbaum går sin egen väg, så också i nyutkomna bilderboken ”Frekes fot”.
Foten, alltså, är det som är väck. En dag vaknar Freke utan både fot och sko på ena benet. Storlek 31 anger han noggrant på lappen med efterlysning. Vid köksbordet sitter den morgonpåsiga modern och matar ett syskon. Hon tycker inget särskilt om den frånvarande foten, däremot vill hon att Freke aktar sig för grannens hund.
Så inleds en spretig vandring där Lindenbaum via lakoniskt humoristiska uppslag låter Freke snirkla sig mellan skomakaren och polisen, spårvagnshållplatsen och en tät, lummig skog. Men ingenstans någon sko eller någon fot.
Tonen är inte alltid snäll. Skolbarn hånar, polisen snäser. Men i skogen kommer Rödluvan traskande och eftersom Freke också är namnet på en av Odens ulvar är det inte förvånande att de två kastar pinnar över bron i slutet.
Det mesta är hit och dit och upp och ner i den här historien, där poängen till slut blir någon sorts acceptans för det försvunna. Men varför varva versaler och gemener inom samma ord? Berättelsen vinner inget i sig och ögat tröttas ut.
3-6: ”Presenten” av Emma Virke (text) och Emelie Östergren (bild), Lilla Piratförlaget
Bilderböcker med utvik, hål och uppvikbara flikar är kul ett slag, men ofta är det mest överraskningsmomentet i sig som är grejen och historierna i sig kan vara rätt platta. I ”Presenten” tar dock Emma Virke och Emelie Östergren ett rejält tag i formatet och förnyar det, genom en tidsmässig och genremässig berg- och dalbana av sällan skådat slag.
Kalaset är slut. Billys föräldrar är sura och städgalna. Aldrig mer tänker de servera popcorn på ett barnkalas. Billy är ensam i sitt rum och hittar det sista paketet, men det innehåller bara en tråkig gammal bok. Barnet faller platt på mage i sin skära kanindräkt, en tavla av besvikelse och utmattning. Men det är faktiskt inte bara en bok som uppenbarar sig – det är tre. För i boken finns en bok som innehåller en bok, i allt mindre storlek.
Virke och Östergren har haft riktigt roligt i skapandet av den här bilderboken som både idémässigt och rent konkret låter de tre historierna glida in och ut i varandra, och som bryter gränsen mellan berättat och verkligt, fram och åter. Elegant skiftar författare och illustratör mellan modernt och mer ålderdomligt, medan de hela tiden kommunicerar aktivt med läsaren. Den här boken kommer att fortsätta vara rolig, läsning efter läsning.
9-12: ”Världens sämsta syster” av Elin Lindell, Alfabeta
Dani är uppkallad efter färjan Stena Danica. Det var nämligen den båten hennes mamma tog för att låta sig insemineras i Danmark. Sen Dani föddes har det bara varit de två, trots hennes ständiga tjat om ett syskon. Och så en dag händer det – mamma berättar att Dani ska få ett syskon! Men syskonet är ingen prick på ultraljudet, utan visar sig vara en mustaschfjunig emokille, son till nätdejten Björn. Björn har hummus i skägget. Björn gör yoga i kalsongerna. Björn har en så ful mössa att Dani drar slutsatsen att den var orsaken till hans skilsmässa.
Nu kan man tro att detta är ännu en i mängden av tillrättalagda mellanåldersböcker om tjuriga tweeniesar och bonusfamiljens strävanden. Men Elin Lindell presenterar ett komiskt sprängfyllt paket av stoffet, dels eftersom hon är så humoristiskt träffsäker, dels eftersom hon gör det i tecknad form. ”Världens sämsta syster” är en klatschig serieroman som får mig att flämta av skratt. Men inte bara – för på botten ligger en existentiellt trevande ton, där frågan om släkt och tillhörighet vibrerar. Kanske har Danica redan ett riktigt syskon, funderar hon? Någon med samma spermieursprung? Sökandet blir både dråpligt och berörande. Igenkänningen i de Cecilia Torudd-inspirerade bilderna är dessutom stark för en göteborgare; här finns till och med ”Korv kiosk” vid Mariaplan med.
12-15: ”Slita sig” av Angelica Öhrn, Opal
Stöddiga stalltjejer. De med genomträngande röst och muskulösa lår, som inte tvekar en sekund att tränga upp en häst mot boxväggen om den skulle mopsa sig. Och som har noga koll på hierarkierna. Sådana möter man ofta i skönlitteratur om hästar, och jag minns dem också från barndomen; det var flickor med stenkoll, auktoritet och djupa kunskaper om allt som rörde hästen och dess livsbetingelser.
En sådan där tjej är Lellas storasyster, hon verkar inte vara rädd för något eller någon. Lella själv kan nog minst lika mycket om hästar, men hon är mer tillbakadragen, försiktigare, har svårare att hävda sig. Ändå är det hon som får chansen att rida D-Day, en unghäst under utbildning. Det är en möjlighet som aldrig kommer igen, och hon tackar ja, med tvekan. För hästen verkar inte må bra. Den är aggressiv, ärrad och strykrädd, fastän den kommer från det lyxigaste stallet i trakten. Fastän Andrea, som lånar ut hästen, är känd och hyllad för att vilja hjälpa unga talanger. Och när Lella misslyckas heter det i trakten att hon helt enkelt har ”problem med ledarskapet”.
Det är något särskilt med hästböcker – när de är bra spelar det ingen roll om man som läsare fullt ut behärskar terminologin eller inte. Så är det med Angelica Öhrns roman ”Slita sig”. Den skildrar hur Lella under riskfyllda, ofta rent farliga former, försöker hantera uppdraget hon fått, och den formar sig till en mångbottnad berättelse. På ena sidan i boken kan jag huttra av spänning inför svårigheterna att få in D-Day från hagen till stallet utan skador, bett eller död – på nästa kommer pulsen och den heta ångesten från systrarnas ohållbara situation med en djupt deprimerad förälder. Här finns urspårade fester i skogen, fylla och bilkörning utan körkort, glesbygd och arbetslöshet, med hästvärlden i centrum.
Öhrn lägger ibland lite för mycket vikt vid kontrasterna mellan till exempel stad och land, teoretiska studier eller yrkesutbildning; det blir övertydligt på sina ställen. Men oftast är det en fin skildring av en krisande familj, och av den där alldeles särskilda, snudd på diktatoriska miljön som är stallets.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: Från bilderbok som utmanar till bok om tonårskärlek på lulesamska
LÄS MER:Recension: Sommarläsning för barn i mellanåldern
LÄS MER:Recension: Sommarläsning för barn och unga
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
