9–12 år: ”Kompassens hjärta” av Anna Thulin (Natur & kultur)
Jag är svårt kluven under läsningen av debuterande Anna Thulins ”Kompassens hjärta”. Det är en fantastiskt vackert skriven historia, hela tiden uppslukande. Berättelsen från småstaden i nordliga Sverige om Hugo och Momo, outsiders förenade i sökandet efter Hugos försvunna, psykiskt sjuka pappa, ekar länge i mig efter att jag slagit igen den. Jag tycker kort sagt att det här är väldigt god litteratur – så varför kluvenheten?
Det handlar förstås, som alltid när det gäller barnlitteratur, om fokuset på målgrupp. För jag vet inte riktigt vilka som ska läsa den här boken. Vuxna med intresse för barnböcker, givetvis. Avancerade läsare i tolvårsåldern. Men troligen inte den breda grupp barn mellan nio och tolv som förlaget anger som potentiella läsare. Till det är boken för komplicerad, med för svåra meningar som poppar upp i en annars begriplig situation och konversation. Själv är jag osäker på ”Finns det en gud använder han helvetet till sauna”. Vad menas? Men jag struntar i det, för jag är så absorberad av textens täthet och nerv, av själva känslan av snökyla och oro som slingrar sig över sidorna.
Det enda som bryter koncentrationen är när rena osannolikheter målas upp. Som när ett barn är nära att drunkna i simhallen under idrottslektionen, och sedan bara skickas hem. Inget larmande till sjukvård eller hemmet. Det skämmer den intensivt realistiska, känslostarka framställningen något. Och ändå – det här är troligen en av årets bästa barnböcker.
9–12 år: ”Det allra viktigaste” av Hannah Arnesen (Bonnier Carlsen)
”Big”, ”Vice Versa”, ”13 snart 30” – för några decennier sedan duggade de lättsamma filmkomedierna tätt om barn som magiskt fick vuxna kroppar, och om hur dråpligt det hela kunde bli.
När Hannah Arnesen lånar idén till sin kapitelboksdebut blir temat betydligt mer komplext och tonen mörk och eftertänksam. Ändå är historien också full av läsksprutande skratt, där två vänner står varandra så nära att de förstår varandras mest subtila miner. Men att de en dag, via en låst garderob full av vuxenkläder, förvandlas till unga kvinnor, gör något med vänskapen på djupet – trots att barnkropparna kommer tillbaka varje gång kläderna tas av.
”Det allra viktigaste” berättas ur tolvåriga Leylas perspektiv. Hon är den djärva, den som pratar mest på lektionerna, medan bästa vännen Soraya är en av de blyga i skolan. Men Leyla vet att Soraya är den modigaste, för hon vågar alltid vara sig själv.
Vuxenleken kapas dock snart av Leyla, som vill passa på att påverka – göra något av den makt som följer med. Det börjar med klimathotet, men glider vidare till ett experimenterande med fest och förälskelser. Det här, som skulle bli Leylas och Sorayas sista riktiga barndomsvår, med fantasilekar och larvuppfödning innan det hotande högstadiet tar över, blir något helt annat. En tid av svek, separation och kriser, innan den krackelerande vänskapen till slut limmas samman igen, gudskelov, för relationen mellan Leyla och Soraya berör och engagerar på djupet. Den är äkta, finstilt och känsligt gestaltad, lätt att leva i och svår att glömma.
9–12 år: ”Spegelflickan” av Eva Hildén (B Wahlströms)
Man bör väl ha något av Maria Gripes handlag för att få ut litteratur som bär av begrepp som slump, öde, tvillingar, naturens ingripande i människans liv och så vidare; Eva Hildéns gestaltning av ämnena är grund och ibland lite klumpig, men ändå tycker jag mycket om hennes mellanåldersbok ”Spegelflickan”.
Den bygger på ovan nämnda parametrar och utspelar sig en sommar i Stockholm då ett slukhål av gigantiska proportioner öppnar sig på Gärdet. Inga människoliv går till spillo – tvärtom börjar medierna fyllas av märkliga historier om folk som återfinner allt från vänner de tappat kontakten med till förlorade guldkedjor. Och det är i efterdyningarna av det här, i den unkna gyttjedoften och till ljudet av hovrande helikoptrar, som Iris och Siri åter förs in i varandras liv. De är tolv år och identiska, bara ett litet halvmåneformat ärr i den enas panna skiljer dem åt. När de hastigt får syn på varandra i speglarna på Lustiga huset en dag öppnar sig som ett slukhål även under dem. Existensen skälver. Vad har de sett? Såg de vad de trodde? Och vad ska de göra?
Iris vet om att hon är adopterad; det gör inte Siri, och därför tar historien en än mörkare väg. Men inget av föräldraparen har känt till att de adopterat en flicka med en tvilling. Och förutom den lagom tempofyllda, berörande spänningsintrigen är det här också förstås en svidande aktuell romankonstruktion, med tanke på avslöjandena av åratals ljusskygga adoptionsförfaranden. Med dem i färskt minne blir ”Spegelflickan” nästan feelgood-litteratur.
9–12 år: ”Du får vara hund” med text av Lise Indahl och bild av Olga Nycander (Rabén & Sjögren)
Noveller för barn hör inte till vanligheterna, men Lise Indahls ”Du får vara hund” med illustrationer av Olga Nycander är ett fint exempel på hur bra formen kan fungera. Boken, med undertiteln ”Tre berättelser om kärlek”, skulle egentligen lika gärna kunna vara en kollektivroman, eftersom persongalleriet och deras miljöer sömlöst glider över i varandra, men historierna fungerar utmärkt som fristående.
Perioden i mellanstadiet där vissa barn drar ifrån, i hög fart mot tonåren, medan andra stannar kvar där de är (och bildar klubbar för ”bh-hatare, till exempel) gestaltas med gott om energi och humor. Men framför allt med en äkthet som slänger läsaren rakt in i själva det bultande hjärtat av denna verklighet av lek och allvar, barnsligheter, rena vansinnigheter och strandhugg i mogen eftertänksamhet.
När några kompisar kryper in i en koja för att turas om att pussa varandra får en stanna utanför, vara hund och vakta. När två blir kära i samma kille skapar det gemenskap och dubbelt nöje, men vad händer när den ena tappar intresset? Och vad ska man svara när någon frågar chans och frågan som egentligen är en lycka och välkommen ändå blir så svår, så svår att våga besvara?
Allt det där hanterar Indahl med finess och i fint samarbete med Nycanders svartvita bilder. Svartvit blir själva skildringen aldrig, utan rymmer gott om nyanser. Det är ganska skönt att den riktiga svärtan lyser med sin frånvaro. Det här är mer livet i genomsnitt.
Läs mer:
LÄS MER:Recension: Sommarläsning för barn och unga
LÄS MER:Inger Sandbergs konsekventa barnperspektiv var nyskapande
LÄS MER:Recension: Vårläsning för barn i alla åldrar
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
