Låt oss först luta oss tillbaka, för att minnas förra årets invigningsfest - en alldeles särskild liten varböld. Filmfestivalens ambitioner var laddade med både ljus och lust. Den anrika lokalen Valand skulle göras helt ny: upp skulle en främmande dimension resa sig, full av mystik och drama. Kanske till och med erotik!
Utfallet blev dessvärre icke mystiskt, ej heller sexuellt. Folk stod och led ute i kylan för att de inte kom in. När samma människor blev insläppta möttes de av en fest så ohygglig att de, med guld och ungdom i blicken, drömde sig tillbaka till när de stod ute i kylan och led.
LÄS MER:Invigningen blir någonting riktigt eldigt
Morgonen efter slog festivalens Facebook-sida ut som en praktfull, knubbig solros. Rörande många medborgare gick här samman för att beskriva hur utomordentligt, revolutionärt usel festen hade varit.
Låt oss nu ta med detta i en picknickkorg, och göra ett besök på årets invigningsfest. Har filmfestivalen lärt om? Svaret blir delvis nej, men delvis också ja.
För du traskar ändå runt som en liten godmodig vätt inne på Trädgårn. Stämningarna är ganska varma och lösa, trots att känslan av bransch försöker dräpa alla försök till laglöshet. Rummen känns uppkopplade mot en gemensam rytm, vilket är helt väsentligt när det gäller fest.
LÄS MER:Nu invigs Göteborgs filmfestival!
Folk böjer sig över varandra, med dyr öl i handen och glitter i bröstet. Äldre män står utanför Technokryptan och försöker avkoda ungdomen. Ungdomen står bredvid stora scenen och försöker avkoda äldre män, som dansar till Off the meds. Det bör nämnas: inga kan röra sig till musik som äldre män. Deras slappa och besegrade muskulatur, i kombination med hiphop, skapar en unik kemi. De ser torterade och befriade ut på samma gång, ser ut som om de har fastnat och som de har lossnat, ser ut som ett gäng skumpande vildbockar.
Under kvällen utspelas också ett bittert krig, i den lilla passage som går mellan Trädgårns två scener. Folk som vill gå till den ena lokalen pressas här samman med folk som vill gå till den andra.
LÄS MER:Nu går ridån upp för en jämställd filmfestival
Du står där låst mellan nån kolossal gubbe, och en tjej i nätbrynja som ser ut som om hon skulle kunna sätta en liten dolk i benet på dig. Du blir kvar så länge att tid och rum ger upp, att gränsen mellan människor upplöses, att du når buddhistisk frid. Allt förvandlas till en helig, beige ruta av kött.
Vi bör också nämna biljettpriserna, som är lustiga. För att 250 kronor ska känns som en rimlig summa hade en månfärd behövt äga rum. Nya grundämnen hade behövt presenteras på scen, någon hade behövt avtäcka ett helt okänt djur med skägg, juver och kamelpuckel.
LÄS MER:GP kultur sänder live från filmfestivalen!
Nu får vi istället ett fint framträdande av Off the meds, ett nästan lika fint av Italo Bitches. Vi får också ett helt regemente av anonyma djs - bara Christine Friberg och Sandra Mosh är egentligen bra.
Överlag har invigningsfesten, efter förra året, åter lagt sig mot sitt ursprungsläge. Allt är både förvånansvärt tråkigt och förvånansvärt kul. Ingenting är minnesvärt, men en hel del ändå trevligt.