Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Han Kang belönades med det internationella Man Booker-priset år 2016. Bild: Gorm Kallestad

Recension: "Den vita boken" – Han Kang

Den sydkoreanska författaren Han Kang slog igenom internationellt med "Vegeterianen". Ellen Mattson läser hennes nya roman som kretsar kring vita föremål.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Roman

Han Kang

Den vita boken

Översättning: Anders Karlsson och Okkyoung Park

Natur och kultur

Sydkoreanska Han Kang fick sitt internationella genombrott med romanen ”Vegetarianen”, om en kvinna som i strid mot tradition, förväntningar, samhälle och norm slutar äta kött och de konsekvenser detta får. ”Den vita boken” är en text av lite annat slag, byggd kring begreppet ”vitt” och ett antal vita föremål som romanjaget samlar omkring sig, minns eller ser under sina promenader. Hon vistas en kortare tid i en främmande stad, en stad som härjats av krig och sedan återuppbyggts, en stad där det snöar och där man i den vita dimman kan ana andarna av de människor som blev krigets offer. Men huvudpersonens undersökning utgår från något mycket privat, en liten systers död bara några timmar efter förlossningen, och byggs av hennes föreställningar om händelsen, föreställningar som är kopplade till vita föremål som en barnskjorta, spädbarnslindor, salt och modersmjölk. I den främmande staden blir det döda barnet närvarande och romanpersonen skapar bitar av ett vuxenliv åt henne, blir i någon mening hon.

Det är en subtil process som sker via korta reflekterande textpartier, vid första påseendet lite förströdda men starkt betydelsemättade. Romanjagets melankoli och utsatthet är också vit, i de vita pillren hon tar mot sina ständiga migränsmärtor och den vita sängen där hon vilar. Ensam, ibland sjuk och långt hemifrån befinner hon sig i ett undantagstillstånd som gör henne öppen för det vitas betydelse och vad det försöker säga henne: ett par vita stärkta spetsgardiner i ett fönster blir en bild av det obefläckade vi alla bär inom oss, en tappad näsduk som dalar till marken blir en själ som slår sig till ro, ett pappersark blir en bild av döden.

LÄS MER: GP Kulturs kritiker recenserar "Vegetarianen"

Det är vackert men oerhört lågmält och risken finns att man passerar alltför snabbt genom textavsnitten. Översättningen av Anders Karlsson och Okkyoung Park känns också en liten smula för bunden till originalet, med vändningar som skulle tjänat på större frihet. Det är en vit och sval text, men det är framför allt en text som ställer krav på läsaren, som inte drar slutsatser, visar på samband, skriver på näsan utan bara är, en bok att stanna upp i och läsa om, att i någon mening pussla ihop. Men gör man inte det tror jag risken är stor att den förblir blek och bortvänd.