Där Karolina Ramqvist i sin förra bok, långessän ”Det är natten” undersökte kontrasten mellan skrivandets ensamhet och författarens offentlighet, ifrågasätter författaren i ”Björnkvinnan” skrivandet som sådant.
Där Karolina Ramqvist i sin förra bok, långessän ”Det är natten” undersökte kontrasten mellan skrivandets ensamhet och författarens offentlighet, ifrågasätter författaren i ”Björnkvinnan” skrivandet som sådant. Bild: Alexander Dahl

Recension: "Björnkvinnan" – Karolina Ramqvist

Med sin sjunde bok ställer Karolina Ramqvist två kvinnoöden från olika epoker jämte varandra. Mikaela Blomqvist läser en roman full av intressanta digressioner kring skrivandet och kvinnan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS

Under senare år har jag haft allt svårare att kalla mig feminist. Det beror till stor del på att ordet verkar kunna betyda vad som helst: att man vill klaga på manliga författare, att man vill begränsa aborträtten, att man vill sälja en Volvo. Feminismen har annekterats av liberaler, företag, rasister och antiintellektuella. Dess tänjbarhet verkar oändlig, dess innebörd avpolitiserad. Karolina Ramqvists nya roman ”Björnkvinnan” får mig delvis att tänka om. Boken ger ett historiskt perspektiv på vad det har inneburit att vara kvinna, och vad det innebär att vara kvinna i dag.

Det gör romanen genom att ställa två kvinnoöden jämte varandra. Den ena är bokens namnlösa berättare, en författare i det samtida Stockholm, trebarnsmor, framgångsrik och obestämt olycklig. Den andra är den kvinna författaren vill skriva en roman om, den franska adelsdamen Marguerite de la Rocque som lever under första halvan av 1500-talet.

ANNONS

LÄS MER:Ramqvist hanterar smärtan genom att skriva

Marguerites historia är sann och spektakulär. År 1542 följer hon med sin förmyndare på en expedition till Nordamerika. Som straff för att hon har inlett en kärleksaffär med en man på skeppet blir hon ilandsatt på en öde ö. Med sig har hon sin kvinnliga betjänt, mannen, några vapen och lite proviant. Efterhand föder hon ett barn som dör, liksom de båda andra. Efter något år ensam räddas Marguerite av fiskare och förs tillbaka till Frankrike.

Författaren följer i hennes spår. Vad har de två kvinnoödena gemensamt? Egentligen ingenting. Ramqvists bok bygger på avstånd snarare än likheter. Dess huvudsakliga handling utgörs av de många hinder, yttre och inre, som författaren stöter på när hon skall skriva om Marguerite. Hon googlar, läser och reser till en fransk avkrok för att besiktiga ett torn men kommer inte närmre. Tvärtom verkar alltings tillgänglighet föra henne bort från den andra kvinnan som levde i en tid då det bara fanns tre vagnar i hela Frankrike och Nya testamentet fick gömmas i håruppsättningen. ”Björnkvinnan” levandegör inte, den främmandegör.

Det är en högst medveten strategi. Där Ramqvist i sin förra bok, långessän ”Det är natten” undersökte kontrasten mellan skrivandets ensamhet och författarens offentlighet, ifrågasätter författaren i ”Björnkvinnan” skrivandet som sådant. Dels för att det för henne bort från livet med familjen, inget upplevs omedelbart och allt blir material. Men också för att fiktionen framstår som tvivelaktig i sig. Den skapar berättelser som liknar varandra, och som därmed ger sken av att likna verkligheten.

ANNONS

Kanske är det ändå lite olyckligt att denna bok benämns roman. Det väcker förväntningar på handling och intrig, men framför allt på gestaltning. Med romanformen följer den förvanskning av verkligheten som författaren vill vända sig emot. Det handlar inte bara om kravet på att huvudpersonen skall utvecklas, som författaren tänker sig har inpräglats i henne från det kommersiella filmberättandet, utan om en ovilja att dölja skrivandet som sådant.

”Björnkvinnans” berättare påminner hela tiden läsaren om sin existens, även i de passager som skildrar Marguerite. ”Jag skriver att hon blir sittande på klippan där de satt henne” heter det istället för ”Hon blir sittande på klippan där de satt henne”. Om tjänstekvinnan Damienne konstaterar berättaren att hon kanske hade tagit bort henne ur historien om hon kunnat. Att tidigare författare, bland annat drottning Marguerite de Navarre i ”Heptameron” från 1559, tagit sig friheter med historien talar emot snarare än för att författaren i ”Björnkvinnan” skall få göra detsamma.

LÄS MER:Recension: "Oktoberbarn" – Linda Boström Knausgård

I mötet med 1500-talet blir berättaren varse de raster genom vilka hon betraktar världen, och i hur hög grad de är bundna till den egna tiden. Det handlar bland annat om synen på sex och fri vilja, liksom den allmänna tendens att vilja se kvinnor som bättre än män ”i kontrast mot men också som bekräftelse på ojämställdheten mellan könen”. Boken är full av intressanta, precist formulerade digressioner. Att historien om Marguerite blir lidande, som en följd av berättarens tveksamheter inför att berätta den spelar då mindre roll.

ANNONS

”Björnkvinnan” är inte en bok att passivt konsumera utan snarare en bok att reflektera över. I bästa fall får den läsaren att rikta blicken mot sig själv. Genom den får jag syn på min egen halsstarrighet. Som begrepp är feminismen drygt hundra år gammalt, kvinnorörelsen är förstås ännu äldre. Varför skulle jag låta ordet definieras av de senaste årens missbruk? Det är ett konststycke att skriva en roman förankrad i vår tid som får denna tid att framstå som ett stycke historia. Ramqvist lyckas väl med sin eftertänksamma distans.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS