Ramqvist hanterar smärtan genom att skriva

Ingen levande människa ryms i en bok, konstaterar Karolina Ramqvist. Det gäller även henne själv, och det berättarjag som finns i den nya romanen.

– Jag har lånat och använt väldigt mycket ur mitt eget liv och av mig själv, samtidigt blir den här författarhuvudpersonen en fiktiv karaktär väldigt snabbt, även för mig.

Ramqvist var mycket i Paris som ung och talar gatuslangsfranska, "verlan". De senaste åren har hon trängt in i texter på fornfranska. I "Björnkvinnan" låter hon en samtida författare – och mor – mer eller mindre fly in i ett fascinerande och gediget litteraturhistoriskt detektivarbete. Allt för att så långt det är möjligt försöka förstå ett lika autentiskt som otroligt kvinnoöde: Marguerite de la Rocque, fransk adelskvinna, som 1542 blev lämnad på en öde ö utanför vad som i dag är norra Kanada.

Straffas hårt

Hennes förmyndare, äventyraren Jean-François de la Rocque de Roberval, var utsänd av den franske kungen på en kolonial expedition. När Marguerite, som följt med, förälskade sig i en man på ett av fartygen straffades hon hårt.

Med sig till ön får hon mannen och sin tjänstekvinna som båda dör. Det gör även det barn som Marguerite föder. Efter att ha tillbringat ett helt år ensam, troligen bosatt i en grotta, blir hon till slut upplockad av europeiska fiskare. När hon lämnar ön är det med samma sorg och tveksamhet som berättarjaget lämnar ifrån sig sin text.

Karolina Ramqvist var nybliven trebarnsmor när hon först hörde talas om Marguerite de la Rocque.

– Det var väldigt mycket det som drog mig till den här berättelsen, den innefattade så många av mina egna rädslor, det handlade så mycket om förlust.

Men med det nya familjelivet kom också en ny upplevelse av det egna författarskapet och den självvalda isoleringen som ett problem.

– Det handlade också om den där rent fysiska erfarenheten av att få barn och befinna sig i en familj. Bilden av den här kvinnan på en öde ö, som både är i en familj och helt isolerad, och som slåss för sitt liv, blev väldigt stark för mig, den blev en drömbild som jag använde mig av.

Första kolonin

Marguerite de la Rocque var den första europén som lyckades etablera en varaktig koloni i Nordamerika, konstaterar Ramqvist som trots det fokuserar på helt andra saker. "Björnkvinnan" är ingen hjältesaga. Berättarjaget håller dessutom läsaren på halster och drar sig för att gestalta det som inte går att belägga. Den kärlekshistoria som hade varit givet smaskens i en historisk roman eller tv-serie dramatiserar hon inte alls.

– Jag undrade vad hon hade för tankar kring sexualiteten och erotiken, och allt det där. Det var så otroligt svårt att förstå något om det. Jag försökte läsa 1500-talsförfattare som skrivit om kärlek, bara för att få några ord på en sådan känsla, men det kändes väldigt stumt och tomt.

Skamkänslor

I stället är "Björnkvinnan", precis som Ramqvists hyllade essä "Det är natten", i mycket en reflektion över vad det innebär att skriva. När berättarjaget uttrycker skamkänslor är det något som Karolina Ramqvist kan känna igen sig i – på flera sätt. Dels som ett socialt arv efter morföräldrarna som tvingades förvärvsarbeta tidigt, dels i skammen över en invärtes hierarki där skrivandet är överordnat i princip allt annat.

– Har man skrivandet kan man alltid hantera det som är smärtsamt genom det. Det blir ett sätt att leva på som jag personligen på ett privat plan kan känna att jag behöver ta mig ur. Skrivandet är ett beroende, och precis som andra beroenden innebär det att man fjärmar sig från sin omvärld och från sina närmaste.

– För det finns alltid en annan lojalitet, en annan dragning och närhet.

På första parkett

Även under det senaste årets metoo-anklagelser mot och mediala fokus på hennes man, journalisten Fredrik Virtanen, har Karolina Ramqvist kunnat koncentrera sig på sin text.

Förmodligen kommer hon, på något sätt, att göra litteratur även av detta.

– Jag tror att det kommer att vara oemotståndligt. Att sitta på första parkett och åse en sådan sak – det är svårt att inte använda det som författare.

– Hur det har varit är något som jag sparar till mitt eget skrivande och till privata samtal. Men jag kan ju säga så mycket som att för mig som författare har det varit fascinerande.

Erika Josefsson/TT