Proust är ingen yvig romantiker

Är det inte märkligt hur vi idag en hundra år senare är fullt upptagna av att läsa och förstå de romaner som skrevs på 1910- och 20-talen? Dessa släktberättelser om familjens söndring i en anländande modernitet av kanoner och telefoner och splittrade nationer. Varseblivningens förtätning och ovissa förskjutningar i tid och rum.

Vi kan läsa det hos James Joyce och Virginia Woolf, hos Thomas Manns i ”Bergtagen” och William Faulkner i ”Stormen och vreden”. Nationen blev AlieNationen. Främlingsskapet i Kafkas ”Förvandlingen” följs av Donaumonarkins upplösning hos Joseph Roth och Robert Musil.

Romanerna är ibland som bergkedjor att bestiga och ingen sådan expedition är större än i Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” och dess sju band med 3485 sidor. Den läser man inte färdigt utan man lever med den – den kan vara prövande och omständlig som ett operarecitativ eller sublim som en blå dag vid havet. Vistelsen är all inclusive.

Varför fortsätter jag att läsa den i dag hundrafemtio år efter författarens födelse? Därför att den skildrar hur den gamla och aristokratiska tiden (släkten de Guermantes) bryts sönder av den nya och brackiga (släkten Verdurin) men genom ett ojämförligt språkligt sensorium som omsluter romanens centrum – den psykologiska genomlysningen av mänskliga begär, villfarelser och lögner.

Prousts roman bildar en bro mellan två sekler, men på mer diskreta vägar skrev han en roman om de fem sinnenas emulsioner i berättandets flätverk. Om synen, hörseln, smaken, doften och känseln men där han lät ett sjätte sinne bli överordnat. Minnet – obeständigt och spårande, ofrivilligt och villigt – tar de fem sinnenas vägar för att ge romanen dess textliga tidspektrum av hågkomst och dramatisering.

Proust påbörjade sin roman 1909 – fyra år efter moderns död – tretton år senare hade endast en första och en andra del hunnit utkomma (samt första partiet av den tredje delen), vilket ter sig lite ironiskt med tanke på den huvudroll som den retrospektiva tiden spelar i romanen.

Framtiden skjuts upp av tillbakablickarnas krävande och växande vikt.

Framtiden skjuts upp av tillbakablickarnas krävande och växande vikt. Ingen romanförfattare har tillverkat en större kristallkula att innesluta sig i, men där romanen också rör sig genom det större historiska rummet som slutar i första världskriget.

Så färdas läsaren genom en barndom i Combray med modern och fadern och släkten och vägarnas olika riktningar i byn, societetens system av kretsar – den långsamt dalande, neurasteniska aristokratin och den stigande borgerlighetens inbilskhet, genom snobbismens Paris med kärleken, konsten och bigotteriet, Dreyfusaffärens moraliska skalv, somrarna vid havet i Balbec och resan till ljuset i Venedig – och i mitten av allt berättarens långsamma uppvaknande till tidens obeständighet efter en lång natts vacklande sömn.

Vem blir inte till sist ”proustifierad” – det är Gérard Genettes flott frivola uttryck – till svårbotligt läsmissbruk? Att läsa Proust är ofta nog att läsa om.

Den estetiska akten framför andra i Prousts roman är förvandlingen, ibland nästan omärklig – i skiftet mellan sömn och uppvaknande, glömska och minne men också som social dramaturgi – Proust laddar en scen och laddar ur den, uppmärksamheten stegras för att sedan mattas något, en fasett slipas klar men sedan kan läsaren distraheras av societetspalaver varefter Proust ånyo byter synvinkel och skärpedjup – det är den förvandlingen som blir en huvudsak.

Genom den perspektivismen visar förstås romanen en ymnighet som ibland kan tyckas ändlös när meningarna växer som vildvin runt sommarens balkonger. Somliga har försökt avrunda Prousts romanprosa till en förblandning av vandrande sinnesupplevelser och svävande suggestioner. Inget kan vara mer fel.

Proust är ingen yvig romantiker för en behagsjukt nickande publik, vilket blir särskilt tydligt i de motiv där man kunde förvänta sig detta – som i den skildrade upplevelsen av konst och musik. I själva verket är få författare mer precisa. Satsernas längd handlar om att förfina sinneserfarenhetens verkliga frekvenser. Han är allt annat än diffus i den drömmeriets poetik som läsaren snart tror sig vara bekant med. Detta är Prousts art av realism, en stundom euforisk intensitet för minnet som sedan genomlyses av både sorgmod och parodi.

Satsernas längd handlar om att förfina sinneserfarenhetens verkliga frekvenser.

Prousts roman är på så vis lika mycket en genomlysningsroman som en utvecklingsroman – det vill säga en roman där berättarens blick under hand lika mycket alstrar fördubblingar som den möter panoramats växande klarsyn om det liv som anländer. Gilles Deleuze insisterar i sin starka bok ”Proust och tecknen” från 1964 (svensk översättning 2015) att ”På spaning efter den tid som flytt” inte alls handlar om det förflutna utan om den kommande tiden för den ”Marcel” som växer upp sida för sida. Han gick inte baklänges. Det kan förstås diskuteras.

Jag formulerar det något annorlunda. Det förflutna har sin framtid men i romanen handlar det snarare om att minutiöst skriva en anländande framtida förflutenhet, och ibland med ett mer drastiskt tonfall som en förfluten framtid för den som åldras med verket. Futurum exaktum. Något kommer att ha hänt, vilket fullkomnas i romanens sista del då den roman vi läst skall börja skrivas, men alltså då redan utspelats i verket. Då – i detta slut – har de medverkande antingen försvunnit eller bedagats av tiden, men det framtida löftet om romanen har då redan infriats.

Det är en formidabel omkastning av tiden när minnet, när erinringen av det förflutna speglas av den cirkelrörelse som riktas mot den framtid som utbreder sig utan gränser, som efter hand fastställer sig i romanens väldiga form, men som sedan även vidgas bortom författarens liv genom den delvis postuma utgivningen av ”På spaning efter den tid som flytt” – och vidare till de kommande läsarna.

Romanens avslutande del ”Den återfunna tiden” utges fem år efter Prousts död 1922 (de tre sista delarna av romanen utkommer 1923, 1925 och 1927). Vi kan tala om en postum födelse, en sådan som även gällde Kafka vid denna tid. En större kierkegaardsk gjentagelse än denna roman känner knappast litteraturen. Hågkomstens upprepning är en akt som riktas mot det kommande. En omtagning av livet. Upprepningen förvandlar det förflutna.

En större kierkegaardsk gjentagelse än denna roman känner knappast litteraturen.

I dessa levda kretslopp stannar flera med all rätt vid erkännandets fundamentala betydelse – alltifrån Marcels saknad av moderns godnattkyss till alla andra krav på erkännande som infrias eller inte – från berättarens svullna dagdrömmar till de grymma salongerna där de bulnande begären odlas som i överhettade drivhus.

Det är här som den vertikala axeln blir så starkt märkbar i romanen – det personliga livet konfronteras med sociala hierarkier som Marcel bara kan förstå retroaktivt som insikter om de mänskliga villkoren.

Upprättelsescenerna är flera, som Olof Lagercrantz påpekar i ”Att läsa Proust” (1992). Motsatsen till himmelsk välkomst är societetens domar, att falla ur gunst, att möta förnekelsen eller beläggas med en oviss skuld. För barnet, juden och den homosexuelle är det ömtålighetens glaskropp som då bildas – för Proust trefaldigt så. Och han svarar med den sårbara människans blick. Han ser och känner tartufferiet bättre än andra.

För att spinna vidare på den lagercrantzska iakttagelsen – en uppåtgående rörelse motsvaras av en nedåtgående rörelse. Den mänskliga komedin är ett maskineri av hissar som ständigt färdas upp och ner. Läsaren får syna de sista resterna av en bördsdryg aristokrati genom släkten Guermantes och kan följa hur en hjärtlös borgerlighet avancerar under glimmande ljuskronor. Det andra kejsardömets gengångare lämnar över till den tredje republikens blindgångare. La belle époque.

Hertiginnan de Guermantes kan framstå som både en förnäm fullriggare och en banal liten tant.

Marcel Proust berättar – eller beskriver – genom att idealisera och avidealisera med en lika orolig som lustdriven energi. Hertiginnan de Guermantes kan framstå som både en förnäm fullriggare och en banal liten tant. Det finns särskilt två scener där erkännandet sätts på spel. Det gäller Charles Swanns kärlek till Odette de Crécy där Verdurins salong är första scenen och det är den slokande snobben Palamède de Charlus vanära i samma lokal, fast långt mycket senare – och där berättaren (några få gånger kallad ”Marcel” i romanen) skildrar sin fåfänga förälskelse i Albertine. Det sker betecknande nog i båda fallen till musik.

En av mina favoritscener återfinns emellertid helt kort på slutsidorna i tredje delen ”Kring Guermantes”. Där ryms inte musik utan komisk tragik. Det handlar då om att ”gå bort”.

Där berättar den sjuklige Swann för hertiginnan de Guermantes att han inte kan följa henne till Venedig om tio månader. Då är han nämligen död. Hertiginnan skall denna kväll också gå bort – hon är just på väg till en förnäm middag med sin löjlige make och blir mer störd än rörd av den oangenäma och opassande informationen. Dö? Vad säger ”konvenansens lagbok” om det? Bisaker!

Hertigen vill på inga villkor komma försent men upptäcker till sin fulla fasa att hans hustru har svarta skor till sin röda toilette. En horrör. ”Oriane … skynda dig upp igen och sätt på dig dina röda skor”, varpå kammarjungfrun kommer ner med dem.

Vad är viktigast i denna stund av uppbrott – att besinna Swanns förestående bortgång eller att gå bort med röda skor till aftonens spökdiné för stelnade gamla kroppar? ”De är rena idioter”, utropar hertigen med adress till Swanns medikus när han störtar i väg till den framkörda vagnen med sin nu rödskodda hertiginna. De skall ju gå bort. Fast för läsaren kommer Marcel Proust alltid åter.

Läs fler texter av Mikael van Reis:

LÄS MER:Adam Zagajewski var dissident bland dissidenterna

LÄS MER:Louise Glück är radikal i sin salta tankfullhet

LÄS MER:Lars Norén var outsider i 60 år

TEXT

Mikael van Reis

kultur@gp.se