Filmskaparen Annika Fredriksson har gjort dokumentären ”Puss hej då” om sin syster Sandra.
Filmskaparen Annika Fredriksson har gjort dokumentären ”Puss hej då” om sin syster Sandra. Bild: Lars Dareberg

Oväntade insikten av filmen ”Puss hej då” – vården sviker papporna

Tre veckor efter förlossningen blev Sandra Fredriksson lämnad av sin sambo. Nu har hennes syster Annika gjort dokumentären ”Puss hej då” om den chockartade tiden.
Filmen gav systrarna en oväntad insikt – att den svenska vården sviker papporna.

ANNONS
|

Augusti 2018. Sandra Fredriksson sitter i sängen hemma i lägenheten i Stockholm. Hon är trött efter en lång bilresa hem från Småland. Där bor Sandras släkt och familj, som precis fått hälsa på hennes och pojkvännen Filips tre veckor gamla bebis, och deras femåriga dotter som just blivit storasyster.

Hon tycker att Filip beter sig märkligt, frånvarande och kylig, men hon förstår inte varför.

När bebisen äntligen har somnat säger han att han har något viktigt att berätta.

Han tänker lämna henne. För en annan.

Sandra ligger vaken den natten, känner hur tillvaron plötsligt skiftar form. Hur livet blir ett annat.

ANNONS

– Jag hade inga misstankar alls. Jag gick från att vara på min tryggaste plats med min tryggaste person och på en sekund ändrades min världsbild, säger hon genom en mobilskärm från sitt hem i Stockholm.

Sandra Fredriksson är med via telefonen.
Sandra Fredriksson är med via telefonen. Bild: Lars Dareberg

Mobilen tillhör Sandras syster Annika Fredriksson, som sitter i en rosa plyschsoffa i filmkollektivet Råfilms lokal på Spånehusvägen i Malmö. Det är en solig decemberdag, fem år efter den där sensommarkvällen.

Annika Fredriksson fick reda på vad som skett morgonen därpå. När Sandra ringde och förklarade kunde inte heller hon förstå att det var sant. De började höras i telefon varje dag, de dagar Annika inte var hos sin syster i Stockholm.

Efter några veckor fick Annika en idé. Med Sandras godkännande började hon spela in deras samtal.

– Jag ville fånga berättelsen, dokumentera det som hände. Om inte annat så för vår egen skull, säger Annika Fredriksson.

Resultatet kom att bli en långfilmsdokumentär om de två första åren efter uppbrottet. “Puss hej då” utspelar sig främst i Sandra Fredrikssons lägenhet och skildrar hennes försök att få till en ny vardag som ensamstående småbarnsförälder samtidigt som hon måste hantera en stor sorg och ilska. När systrarna inte är tillsammans fylls historien i av telefonsamtalen. Filmens titel blev en hommage till hur de brukade avslutas.

ANNONS

Nära och kära ryckte ut efter separationen

Sandra Fredriksson minns den första tiden efter uppbrottet som ett enda stort kaos. I de vanliga bestyren som ett småbarnsliv innebär av hämtningar, lämningar, nattningar och amning, tillkom också sorgearbetet från att ha blivit lämnad och bedragen.

– Det var så otroligt rörigt. Barnen har såklart rätt till båda föräldrarna och så vill jag också att det ska vara, men det var jättesvårt att hantera den vardagen tillsammans. Att vara i samma lägenhet samtidigt som man är sviken. Jag vet inte hur man hanterar det, jag kunde inte göra det.

Efter separationen fick Sandras nära och kära rycka ut. Vännerna startade mejltrådar om vem som skulle hjälpa till när och med vad. De kom med matlådor, lekte med barnen. Systern Annika åkte i skytteltrafik mellan Malmö och Stockholm.

Arbetet med filmen blev både läkande och en utmaning för Sandra Fredriksson. I början var hon avigt inställd.

– Det är jättejobbigt att känna att man befäster den identitet man har när det är så mörkt och sorgligt och hemskt. Jag ville ju bara därifrån.

– Sen har filmen också varit en hjälp i bearbetningen. Jag har hela tiden varit tvungen att fejsa sidor och tankar hos mig själv. Det var nyttigt, även om jag inte tittar på filmen längre. Det är för tufft att spela upp det där igen.

ANNONS

Pappor känner igen sig i ensamheten

“Puss hej då” hade sin första visning på Göteborgs Filmfestival i början av 2023. Nu har den biopremiär på Capitol, men har under året visats på diverse festivaler runt om i Sverige.

Reaktionerna har förvånat både Sandra och Annika Fredriksson. I filmen intervjuas även Filip, som ger sin förklaring till hur det blev som det blev. Varför han lämnade Sandra för en annan precis efter att hon fött deras andra barn.

“I det skick jag var då hade jag ingen möjlighet att reda ut det. Jag hamnade i en panikångestgrej. Jag fick ju inte ihop någonting", säger han under en inspelning i sin lägenhet. Det hänger en Bob Dylan-affisch på väggen. Ett vitt, elektroniskt piano står mitt i rummet. Man ser inte Filips ansikte, bara hans brunvitrandiga tröja, svarta stuprörsjeans och det ljusbruna håret. Inte heller Sandras eller deras dotters ansikten syns särskilt tydligt i filmen, för att värna deras integritet.

Senare i filmen berättar Filip om hur han upplevde att Sandras uppmärksamhet flyttades från honom när de fick sitt första barn. Att han inte riktigt var redo för att bli förälder då, och kände sig anklagad och misslyckad.

– När vi har visat filmen har det varit många män som kommit fram och sagt att de känner igen sig väldigt mycket i det. Ensamheten, vilsenheten i föräldraskapet, att man inte har så stort nätverk runt sig när det blir utmanande i livet så som det kan bli när man blir förälder. Jag har svårt att se det som ett försvar för att man lämnar sin nyförlösta partner, men det som Filip lyfter är fortfarande väldigt intressant, säger Annika Fredriksson.

ANNONS

Mammor tvingas till en projektledarroll

Under sin relation med Filip upplevde Sandra Fredriksson att hon fick den otacksamma, men för kvinnor vanliga rollen som familjens projektledare. Att det var hon som hade koll på barnens läxor, på deras kost och scheman, praktiska saker som hör föräldrarollen till.

– Jag och Filip var väldigt medvetna om de här sakerna innan vi blev föräldrar, så när det hände var jag såhär: “Men va? Det här vet vi ju om, det kan inte hända.” Det är inte bra eller sunt för någon, varken för den som behöver projektleda eller den som blir ledd, säger Sandra Fredriksson.

I rollen som projektledare upplevde hon även att hon ofrivilligt blev den tjatiga, sura föräldern jämte den mer roliga. Under en scen blir det särskilt tydligt. Sandra har lagat kålpudding till middag, men hennes dotter tycker att maten är äcklig och vill inte äta. Filip föreslår pizza, trots att barnen ätit det hela helgen. Allt slutar i ett kaos av gråt och skrik.

Arbetet med filmen fick Annika Fredriksson att oroa sig för sin egen relation.
Arbetet med filmen fick Annika Fredriksson att oroa sig för sin egen relation. Bild: Lars Dareberg

I samband med att Sandra blev lämnad började även Annika Fredriksson oroa sig för sin relation, och undrade om hon också skulle behöva, eller känna sig tvungen att axla projektledarrollen likt sin syster. I filmen frågar hon sig om hon alls kommer våga skaffa barn.

ANNONS

– Det skrämde mig. Jag och min kille hade precis förlovat oss och vi funderade på om vi skulle bilda familj och så såg jag det här hända framför mig. För mig var det så tydligt att Sandra hade dragit det tyngsta lasset i familjelivet med barnen och hemmet och kanske också behövt tjata på sin partner. Det kändes extremt otacksamt att dessutom bli lämnad av den anledningen, säger Annika.

Sedan Sandra och Annika Fredriksson började visa filmen och delta i samtal om den har de mött många kvinnor med liknande, ibland nästan identiska historier om män som lämnat relationen i samband med ett nytt föräldraskap. Det fick systrarna att fråga sig varför det tycks vara så vanligt, eller åtminstone vanligare än vad många tror.

– Många säger att det första 1,5 året efter förlossningen är en stor riskperiod för att man ska gå isär, men det stämmer inte om man tittar statistiskt. Separationer är ungefär lika vanliga varje år efter att barnet kommit, säger Malin Bergström, barnpsykolog och forskare vid Karolinska Institutet i Stockholm.

Vad man däremot vet är att många pappor mår dåligt. 40 procent känner att de inte får tillräckligt med stöd från mödravården i att hitta sin föräldraroll, enligt en sammanställning från Karolinska Institutet. Därtill har nyblivna pappor större risk att drabbas av depression jämfört med män i samma ålder utan barn.

ANNONS

Pappor får inte samma stöd av vården

Länge har fokus legat på mammornas psykiska och fysiska hälsa i samband med och efter en graviditet. Det stöd som samhället erbjuder nyblivna föräldrar är betydligt sämre på att nå ut till papporna, menar Annika Fredriksson.

– Det är som att vården är med och skapar en förstahandsförälder och en andrahandsförälder. Mammorna blir experter och pappor blir ganska lätt vilsna och känner sig lite osäkra i föräldraskapet. Det möjliggör ju för män att skjuta ut sig från relationen.

Under arbetet med dokumentären har Annika Fredriksson intervjuat Malin Bergström kring de här frågorna. Hon har lång erfarenhet av studier kring barn till separerade föräldrar, och tycker att det är viktigt att fånga in papporna tidigt i det stöd som erbjuds nyblivna föräldrar. I nuläget erbjuds pappor samtalsstöd efter det att barnet fötts, men Malin Bergström tror att det behöver erbjudas redan under kvinnans graviditet.

– Det är lika mycket en riskfaktor för pappor som för mammorna att få perioder av nedstämdhet. Hjärnan hos nyblivna föräldrar genomgår neurologiska förändringar för att man ska möta den lilla bebisens känslomässiga behov. Det plockar fram en sårbarhet inom oss som man kan slippa när man inte har en bebis.

Till blivande pappor har hon ett råd:

ANNONS

– De måste ta plats, men det kan vara väldigt svårt eftersom pappor uppfostras till att vara ett stöd för mamman och inte ett subjekt i sig i rollen som blivande förälder. Vi måste ta det här ansvaret som samhälle. Det är vi som jobbar med stöd och vård som ska ge papporna den självklara platsen och prata med dem om det.

Tvingades omvärdera sin mammaroll

I samband med att hon blev ensamstående var Sandra Fredriksson tvungen att omvärdera sin mammaroll. Främst handlade det om att komma till insikt med att hon inte bara var förälder. Det blev ett sätt att släppa kontrollen.

– Jag har behövt tänka att jag inte bara är deras mamma, utan att jag är en funktion i deras liv som alltid kommer finnas där. Det hänger ihop med att inte ha tillgång till dem på heltid. Det var väldigt onaturligt för mig och någonting jag till slut bara fick acceptera.

”Vården är med och skapar en förstahandsförälder och en andrahandsförälder”, säger Annika Fredriksson.
”Vården är med och skapar en förstahandsförälder och en andrahandsförälder”, säger Annika Fredriksson. Bild: Lars Dareberg

Det som för henne brukade var helt ogreppbart, hur någon kan lämna sin nyförlösta partner, har hon nu börjat se i ett annat ljus. Att det finns många som varit med om samma sak, och att det finns ett stort behov av att prata om det. Om pappor som mår dåligt, och om mammor som bränner ut sig för att de tar på sig för mycket ansvar. Här har jämställdheten mycket mark att vinna, menar hon, och hoppas på att filmen ska bidra till det.

ANNONS

– Om den kan ge tröst till någon som befinner sig i någon liknande situation, bidra till ett samtal i en parrelation eller dra ett varv på jämställdhetshjulet så känns det värt det, även om det är lite naket såklart.

För att läka efter uppbrottet har tiden och hennes två barn varit till stor hjälp.

– När man har barn så har man inte möjlighet att bara falla ihop och dö, utan man måste hantera dem. I en sådan här situation hjälper det att väcka sig själv tillbaka till vardagen, säger Sandra Fredriksson.

I dag känner hon att det fem år gamla såret har läkt.

– Jag känner ingen bitterhet i det. Det finns kvar som ett starkt och jobbigt minne, men det är mer som ett litet ärr. I dag mår jag bra.

Fler kulturreportage från Nina Morby:

LÄS MER:Därför fick Nuckan mig att känna mig mindre ensam

LÄS MER:Hur ser unga författare på läskrisen?

LÄS MER:Terra spelar på utsålda scener

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS