I helgen invigdes Göteborgs nya hbtqi+-monument ”Gläntan” på Esperantoplatsen. Jag tjuvkikade någon dag före premiär och där var det – en elegant smörgåstårta i pigmenterad betong, terrazzo, mässing och campy rosa marmor. Monumentet ska fungera som både scen och mötesplats och består av flera lager som man kan sitta och stå på. Regnet duggar som alltid men det är okej, för nu är det fest, i alla fall i mitt huvud..
Konstnären Conny Karlsson Lundgren råkar vara där och besiktiga monumentet när jag går förbi. Han är bekant med platsen sedan länge, som tonåring besökte han sin första gayklubb här. Det legendariska etablissemanget Touch som låg till höger om det nuvarande caféet – och vars dansgolv nu har fått ge konturer åt basen för monumentet på torget utanför. Det pryds av en linje i mässing som visar vägen för marschen som utfördes i Göteborg på homosexuella frigörelsehelgen 1981.
Nästa nivå är utformad efter köket i ett feministiskt kollektiv för lesbiska och transpersoner på Erik Dahlbergsgatan, som låg där från 1970-talet till 2017. (I dag är det typiskt nog omvandlat till bostadsrätter.)
Tredje och övre lagret är baserat på planlösningen för sovrummet hos ”Josefin”, vars hem på Södra vägen var en mötesplats för gaymän med flytande könsidentiteter på 1930-talet. En av de sista svenska rättegångarna mot homosexuella män riktades mot de som möttes där, bland annat Josefin själv. Den så kallade ”Göteborgsaffären” har Karlsson Lundgren tidigare skildrat i performanceverket ”Vi känner böjelse för smekningar av män” som visades på Göteborgs konsthall 2021.
Tre huvudkuddar i rosa marmor pryder monumentets topp, som 3D-scannats från samtida hbtqi-personers sängar och skulpterats fram. Ett mjukt tillägg till verket som ändå är stenhårt.
Ett monument av den här typen är knepigt. Det är svårt att representera alla i en så brokig grupp som hbtqi-personer, men man kan ändå påstå att de verkligen har försökt. Ett val tycks mig även ha gjorts kring att inte särskilt uppmärksamma att det var nära Esperantoplatsen som Kent Antonsson mördades av nazister 1990. Han hade stått i kön till just Touch när trakasserierna började. Att han sade ifrån ledde till att han blev brutalt knivhuggen och avled.
”Det känns fint att monumentet fokuserar på gemenskap, och inte de vettlösa brott som vi utsätts för”
Inte för att det var sista gången homosexuella mördades i Göteborg. Josef Ben Meddour sköts i Keillers park 1997, något som GP:s kulturchef Johan Hilton skildrade i sin bok ”No tears for queers” 2005. Senast 2016 mördades en 54-årig hbtqi-person av två tonåringar i Bergsjön.
Dessa brott är en del av Göteborgs hbtqi-historia som vi inte får glömma. Men man kan också vända på det och hävda att våldet kommer från majoritetssamhällets repressiva ideologier. Alltså känns det fint att monumentet fokuserar på gemenskap och hbtqi-rörelsens egna mötesplatser, snarare än de vettlösa brott som vi utsätts för.
När Göteborg konst och Göteborgs hbtqi-råd genomförde den förberedande workshopen ” Staden och monumentet” med hbtqi-personer i staden för några år sedan var det just behovet av en mötesplats som nämndes. Men även begäret efter robusthet blev tydligt: ”Det är av vikt att det är hållbart över tid och är gediget, består av robusta material och på så sätt tål åverkan.”
Detta monument är i princip fastgjutet på Esperantoplatsen. Man kan hacka på det med ishacka och ändå enbart göra liten skada. Det går inte att flytta på eller sparka sönder, det står där det står. Sorgligt nog känns det viktigare än på länge.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Recension: ”Ett delat liv” av Lotte Laserstein på Moderna Museet i Stockholm
LÄS MER:Jonas Gardell om Mark Levengood och ”Fjollornas fest”
LÄS MER:Recension: ”Mjölkat” av Sanna Samuelsson
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
