Mitt liv som Nino

et skiner en svag sol genom ateljéfönstret i Karlstad. På borden ligger penslarna i prydliga rader, kategoriserade och redo att arbeta. Det får det att klia lite i fingrarna. Även på Nino Ramsby.

– Frågan är inte hur länge jag håller på med en tavla utan hur många gånger, säger han och går fram och gnuggar lite i en blågrå nyans.

Han har en överväldigande närvaro och inlevelse, både när han pratar och lyssnar. Stundtals får han släppa det han håller på med för att samtalet blir alldeles för medryckande. Han beskriver sin mamma på samma sätt.

– Hon har en extrem kraftfullhet och väldigt vaken blick. Jag minns att jag nästan kunde känna mig utmattad när vi gick på stan tillsammans när jag var yngre: ”ÅH, TITTA NINA. TITTA!” skriker han med finsk accent.

Det är svårt att beskriva sig själv som barn utan att det blir en efterhandskonstruktion. Nino ger det ett försök.

– Oerhört mångbottnad, djup, filosofisk! Nä, men jag har fått höra att jag var ganska existentiell. Men samtidigt jätte-

blajig och lite romantiskt lagd. Jag gillade att dansa till Arja Saijonmaa och olika kampsånger. Samtidigt säger min morsa och farsa att jag var ganska lugn och att de ofta hade mig med på middagar. Jag var lyssnande och väldigt koncen-

trerad när jag gjorde saker.

Ninos mamma kom från finska Åbo och pappan från Finspång. Tillsammans skaffade de radhus i Tyresö. Mamman var en berättande person och Nino fick ofta höra om hennes uppväxt i efterkrigstidens Finland. Om utanförskapet som hon kände i det nya hemlandet.

– Som finländsk invandrare upplevde hon hur finländare blev stereotypiserade och förminskade till några som super men åtminstone är ”jättebra arbetare”.

Under den första tiden i Sverige hade mamman jobbat som vårdbiträde. Den slitsamma tillvaron drev henne till att läsa in grund- och gymnasieskolan för att sedan bli socionom. Pappan arbetade som försäljare och hade i perioder ett eget företag.

– Det fanns alltid en medvetenhet kring hur man hushållar med pengar, något jag har fått med mig. Jag bunkrar gärna upp så att jag ska kunna vara fri och slippa kompromissa i konsten. Det behöver egentligen inte handla om pengar utan om att skydda mig genom att ha andra yrken. Jag är inte rädd för så kallade skitjobb för att kunna få syssla med det jag vill.

Ninos väg in i musiken gick främst genom gehör även om han också följde den utstakade vägen genom den kommunala musikskolans nothäften.

– Jag lärde mig mycket på det men det var inte så jag ville befinna mig i musik. Jag började i stället spela till skivor och till det jag tyckte om, ville spela blues och jazz.

Mest av allt ville Nino bli konstnär. Han sökte in på Södra Latins gymnasium i Stockholm och gick socialestetisk linje med foto- och bildinriktning. Sedan blev det folkhögskola i Skåne. Parallellt började han spela i olika band.

Efter att ha sökt Konstfack och andra konstnärsutbildningar utan att komma in flyttade Nino tillbaka till Stockholm och började jobba som städare. När han drog på sig en arbetsskada hoppade han på en jobbsökarkurs som ledde till praktik på fotoavdelningen på Nationalmuseum. Där-

efter jobbade han ett par år på Moderna museet innan hans band Salt började ta upp mer och mer av hans tid.

Musiken puttade ut konsten under en period. Nino berättar att det alltid har varit så. De olika spåren har löpt parallellt. Överlappat. Stundtals tagit ut varandra. Han aldrig varit särskilt planerande och just då var han lycklig över att bara få stå i en replokal hela dagarna.

– Jag förstod inte att vi var tvungna att spela ute för att få en publik. Det var förmodligen inte det som var viktigast utan snarare just det att få befinna sig i musiken.

Samtidigt var det något inom honom som gnagde. Som hela tiden pockade på och ville ut.

I vilken fas av livet började du känna att du var kille? Eller har de tankarna alltid funnits?

– Tankar är en sak. Att känna är en annan. Jag kan i efterhand se att jag länge känt att jag inte är tjej. Men jag har inte uttalat det i mitt huvud. Fysiskt kände jag tydligt att det inte stämde för mig när brösten kom. Samma med mensen. För mig är det väldigt tätt sammankopplat med kroppen.

Om han hade vuxit upp i en familj där det var väldigt styrt vad en tjej respektive kille fick göra eller ha på sig så hade det troligtvis också blivit en kamp. Men det var alltid öppet för honom att få göra saker som killar gör och ha typiska killkläder. Lika öppet som den klassiska prinsessperiod han gick igenom som barn. I stället handlade känslan av att något inte stämde om kroppen.

– Jag tänker att jag sett mig själv som kille hur länge som helst. Och samtidigt inte nödvändigtvis som kille. Min kropp är en killes, så är det. Men att vara grabbig eller

maskulin i sättet är inte alls viktigt för mig.

Trots det har han oftast haft könsuttryck som varit kill-

aktiga. Han tror att det handlar om omvärldens besatthet vid att könsmärka allt och alla hela tiden.

– Världen könar så kraftfullt, även om man inte vill vara en del av det. Det är som en könskorrigering i sig, mitt sätt att välja saker som är kopplat till den identitet eller kropp jag känner att jag har: en killes. Men identitet är ett svårt begrepp. Jag försöker få fatt i vad innebörden egentligen är. Alltså på djupet.

Han är övertygad om att fixeringen vid könande hänger ihop med de maktstrukturer som gör att feminina uttryck och intressen värderas lägre än maskulina. Att män helt

enkelt värderas högre än kvinnor.

– Varför har jag till exempel alltid valt att spela med män? Det är omedvetet men det handlar om status. Jag ville hänga med dem som hade status och vara med där det hände. Oavsett om vi vill erkänna det så har vi alla den här helvetesmaktordningen i oss. Även om jag skäms för den och avskyr den djupt.

Det tog lång tid innan den diffusa känslan av att kroppen inte stämde omformades till handling. Nino Ramsby tror att det till viss del handlade om bristen på förebilder.

– Eftersom jag inte kände till några andra som jag var det svårt att formulera vad könsidentitet var för mig och vad jag hade för behov. Jag kodades som kvinna och har oftast levt med kvinnor. Men jag är inte lesbisk. Jag är absolut inte hetero. Är jag bög? Jag har ju attraherats av killar. Till slut började jag kalla mig homomässig.

År 2000 såg Nino en film som slutligen fick polletten att trilla ned: Boys don’t cry.

– Det blev väldigt tydligt för mig: det här är jag. En biologisk kvinna som inte är kvinna, det är samma situation som min. Jag grät som jag aldrig gråtit till en film någonsin.

Men Nino visste ändå inte vad transsexualitet var. Han visste inte vart han skulle vända sig. Det var först flera år senare som han började förstå att det går att få en utredning, diagnos, behandling.

– När kroppen inte stämmer måste du få hjälp med det. Vid det här laget vet jag det.

Sommaren 2015 påbörjade Nino sin utredning. Den blev kort, diagnosen ställdes i augusti. Transsexuell. Men redan för ett år sedan hade han bytt namn och pronomen. Från Nina till Nino, från hon till han.

– Jag tycker inte att det ska behöva vara så viktigt för mig om någon säger hon eller han. Men det är det. Vi ska först och främst kunna vara människor men så ser det inte ut i världen just nu. Vi behöver kunna söka oss till andra som har liknande tankar och erfarenheter för att kunna spegla oss i varandra och ta reda på vad vi behöver. Vi behöver kategorisera.

Sedan behandlingen påbörjades känner han att kroppen börjar falla på plats. Brösten är

borta, rösten har förändrats, skägg har

börjat växa så smått.

– Att vara transsexuell är att hela tiden bli pockad på. Dels av samhället som vill veta vad du är. Dels av kroppen som inte är rätt. Man blir lugnare ju mer förändringarna landar. Som det här med brösten, att de är borta är så skönt för mig att det inte går att beskriva. Folk kan fråga om jag inte ångrar mig men de förstår inte att jag aldrig ville ha dem, utan tvärtom mådde fruktansvärt dåligt över dem varje sekund av mitt liv.

Han understryker att transpersoner har blivit mer synliga i offentligheten på senare år, inte minst när amerikanska OS-hjälten Bruce Jenner kom ut som transsexuell förra året. Ju fler historier som delas, desto bättre. Det leder till en större förståelse om hur det är att vara transperson. Men till stor del är berättelserna också till för transpersonerna själva.

– Jag hade behövt mig på 80-talet, 90-talet, 00-talet och nu. Bland annat mig, jag behöver allas berättelser. Vi behöver det alla, för att bli rikare och kärleksfullare. Men jag förstår de som är arga och för en mer aggressiv kamp. Vissa dagar är jag så fruktansvärt provocerad av heteropissnormen och alla heteropar som går hand i hand och tar upp hela trottoaren. Men jag tror inte att min roll i kampen är att uttrycka aggressivitet. Vi människor lägger ett pussel med våra olika funktioner.

Precis som sin mamma är han en berättande person. Han berättar genom sin bildkonst, sin musik och live på scen

under sina spelningar. Det blir hans plattform och medel för att förstå och hantera sig själv.

– Jag har en väldigt bra kanal för att kunna handskas med mitt liv och det sätt jag upplever världen. Att ha tillgång till uttryck är ett sätt att bearbeta och pausa från smärta, loopar, tvång, sorg. Det är en paus från sig själv. En konstruktiv paus.

Cecilia Köljing